Jantelagen. Är inte det ett av de dummaste påhitten någonsin? Jag tycker att det är självklart att det finns de som är bättre än andra. Jag firar gärna andras framgång med genuin glädje. Men att påstå att en intelligent, allmänbildad, hårt arbetande och driven människa inte är bättre än hans eller hennes totala motsats, är inte det galet? Det har ingenting med människosyn eller att nedvärdera någon att göra, för det handlar inte om det. Och det handlar inte om människorna som personer. Det handlar om prestationer.
Jag anser att jag är bättre än många andra, på mycket. Och det är inte skryt, det är bara fakta. Jag skrev egna, i stort sett rätt stavade, sagor långt innan jag började skolan. Jag har aldrig behövt plugga, jag kan tala för mig, diskutera, tänka både två och tre steg framåt.
Jag önskar att det hade funnits elitklasser när jag var liten, då hade jag i alla fall haft något att göra hela dagarna. Blev erbjuden uppflyttning ett par klasser, men när man är sju år och har bästa kompisarna i samma klass, då är inte det så aktuellt. Och det hade inte spelat någon roll i alla fall. Min första kontakt med Jantelagen var en av de första dagarna i fjärde klass, när läraren hade satt upp en plansch med dess regler. Jag läste och tänkte att jag måste ha läst fel, eller att det är feltryck.
Men när läraren sedan började tala om dessa, och undervisa dem till oss som om de vore någon sorts sanning, insåg jag att följande 3 år på mellanstadiet skulle bli ett totalt slöseri med tid. Min tid. Och så blev det. Hon hade ofta fel om saker, allt från hur svenska ord skulle stavas eller böjas (vilket var lätt att kolla upp), engelskt uttal (jo, grönsaker heter veggie-tables), till mer fundamentala saker som vilket statsskick Sverige har. Kanske hon trodde att om hon lärde oss jantelagen så skulle vi (läs jag) inte kritisera henne…?
