Lyx

Varför ska allting vara så jävla lyxigt nu för tiden för att vi ska vilja ha det? Att äta något gott benämns som lyxigt, att sitta och äta mycket till frukost är helt plötsligt en lyxfrukost, vilken tvål som helst säljs med en slogan om att ge en lyxig känsla i duschen, och så vidare. Är vi så ytliga att vi tror att vi blir lyckligare om vi köper eller använder något som benämns som lyxigt? Blir jag snyggare om jag använder en lyxig mascara jämfört med en ”vanlig”?

Jag är lite less på allt lyxigt. Tänk om jag vill ha rustikt, genuint, eller helt enkelt bara något som fyller sin funktion? Jag behöver inte lyx, och jag blir inte renare/smalare/snyggare för att jag betalar mer för något lyxigt.

Lyx benämns ofta nämns i sammanhang med mat. Folk vill ha en lyxig livsstil och verkar bli lurade till att äta all världens skit de inte behöver, bara för att det är mysigt och lyxigt. Att dricka ett glas vin för mycket kan undanflys med benämningen vardagslyx. Smör, socker och grädde var lyxigt för 200 år sedan, men många verkar fortfarande tycka att det är lyxigt att äta fet eller onyttig mat. Eller att köpa den där saken man egentligen inte hade råd med.

Jag tycker att det är lyxigare att umgås med mina vänner, att sova ut eller att göra något jag verkligen vill eller längtat efter, än att inbilla mig att jag på något sätt blir annorlunda bara för att jag använder samma produkter som någon kändis. Eller att någon (som han på bilden) kommer hem och lagar mat åt mig, även om det bara är makaroner och ketchup.