Jag börjar bli ganska nervös inför skleroseringen i ländryggen som börjar på måndag. Jag försöker verkligen att inte tänka på det, men ändå smyger sig tankarna på när jag inte är distraherad med något annat. Eventuellt skulle min sjukgymnast vara med vid det första ingreppet, det vore trevligt. Känner inte läkaren som gör det, mer än att vi hälsar i korridorerna.
Det pågår fyra dagar den veckan, fyra dagar nästa vecka, och nästföljande veckor bara en gång vardera. Jag ska jobba också. Vad vet jag, det kanske går jättebra, men det kan lika gärna gå helt åt helvete och det känns inte bra alls. Som det ser ut nu alldeles är det för lite folk på jobbet i alla fall. Ynk.
För övrigt hatar jag bussarna i Stockholm. Handikappanpassade, my ass. Utanför jobbet byggs det, och bussen stannar inte vid någon trottoar. När till och med vanligt folk har problem med att det är ett jättekliv ner till gatan, hur tror ni att det går för mig?!
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Kan du kanske åka 4:an eller 62:an någonstans ifrån. Den stannar i korsningen Rålambsvägen/Gjörvelsgatan. Eller om det är !:an du åker så gå i stället av vid Wivalliusgatan. Där byggs inget.
Det brukar stå still på söder när man åker fyran, men Wivalliusgatan var en bra idé! Ska prova i morgon.
Åh, när ni pratar om bussar och gatorna kan jag känna en längtan ’hem’. Gör i princip aldrig det annars.Märkligt!
Just stadsbussar är något jag förmodligen aldrig kommer att sakna, men jag känner igen känslan! Har själv bott på landet några år. Det var härligt, men jag gillar stan!