Dubbelvikt

Jag ville dö en smula när jag gick ut från hotellet i förmiddags. Så sjukt ont, och just då kändes det inte som om jag skulle klara av att flyga hem. Att sitta är värst. Som vanligt fick jag komma in alldeles för sent till läkaren, jag fattar inte varför de alltid är så sena! Det handlar liksom om en timme efter utsatt tid ibland. De är i och för sig flexibla med patienterna, men då kan man tycka att de borde avsätta mer tid till var och en.

Det gjorde så sjukt ont i dag. Han satte åtta sprutor i facettlederna till att börja med. Så nu borde vi kunna utesluta dem, för det blev absolut ingen skillnad. Tårarna sprutade, och jag har sett ut som ett rödgråtet emo i två dagar nu. Inte bra. Eftersom ingenting hände så fick jag komma tillbaka efter lunch i dag också. Mosade i mig några värktabletter, för ett tag trodde jag verkligen inte att jag skulle klara av att åka hem. Det blev lite bättre efter andra injektionsomgången, när jag fick en epiduralblockad, och efter någon timme kickade tramadolen igång också.

Så jag tog en taxi till flygplatsen och stod där som en sned trädstam i en dryg timme, tills det var dags att checka in. Självklart var jag tvungen att ta av mig skorna och bli visiterad. Sen stod jag nästan dubbelvikt en halvtimme till innan det var dags att gå på planet, eftersom jag skulle bli tvungen att sitta på planet. Och där är jag nu, redo att lyfta. Man får ingen sprit på de här flygningarna, tyvärr… Det skedde ändå viss framgång i dag, inte gällande smärtan, men en förmodad anledning till den. Mer om det i morgon, för jag orkar inte mer nu.