Alla som har katt vet att det är exakt så här det är. Det måste vara ett universellt kattbeteende, och är svårt eller omöjligt att träna bort. Gulligt några gånger, eller ibland. Men i långa loppet är det mest irriterande. Inte för att det gör något egentligen, för jag älskar mina luddskallar och jag får faktiskt finna mig i att katter är katter. Hur är de då? Jo, alla katter lever efter de här reglerna, de skickas förmodligen runt som små manualer till alla blivande katter som ägs av människor.
Bara i helgen fick min svarta kattsak för sig att kräkas på mattan två gånger, trots att mattan bara täcker en liten del av golvet. Den ena gången hade han käkat gräs som vände ut och in på magen, och den andra berodde på räkor. Krafsa sand utanför lådan, ja, det gör de så gott som varje gång. Har alltid en sopborste och skyffel bredvid. Klösmärkena på soffan och pälstussarna i hörnen försöker jag att ignorera, så de nämner jag inte…
Se där! Ytterligare förklaringar till varför jag är hundmänniska och inte kattmänniska!
Men hundar hårar också! Och luktar illa! Och dreglar!!
Jag börjar nästan undra om storlek kan ha en viss betydelse….
Den minste av dogsen har nog smygkikat i Kattmanualen och snappat åt sig ett och annat beteende!
Hahaha! Det kan säkert ligga ett och annat i det du säger!
Men gud så sant haha =) Men härligt är det med katter. Älskar katter. =) Hoppas du får en bra dag.. Kram
Visst är det! Älskar också katter, nästan för mycket! Kram!
Man kan inte älska katter för mycket! Katter absorberar obegränsat med kärlek – men ger av den tillbaka också! ♥ TassKram Wikki
Vilken tur för mig!
Ja, man får tillbaka så mycket av dem – världens bästa husdjur! Kram!