Läkarbesöket

Åkte alltså till Vårdcentralen efter jobbet i dag, för läkarbesöket. Kom alldeles för tidigt, eftersom jag inte orkade åka hem innan, så jag satt och läste det urusla tidningsutbudet en stund. Hemmets Journal och Affärsvärlden, nja…

Fick i alla fall träffa läkaren på utsatt tid, och jag igenom allt som hänt sedan sist. Han kunde bara beklaga, och tyckte själv att det var förjävligt, och skulle göra om och göra rätt. Berättade vad de hade sagt på ortopedkliniken om att de behövde röntgenbilder som inte var mer än sju dagar gamla, och det hade de aldrig hört talas om förut där på Vårdcentralen. Han trodde att det var någon sekreterare som inte visste riktigt hur remissen såg ut som hade sagt det, och det vet ju inte jag något om heller.

Han undersökte min rygg och skrev en remiss för magnetröntgen, och svaret från den skulle skickas både till honom och till SÖS. Jag skulle inte behöva göra något mer, men han var osäker på om de skulle ta emot mig ändå, eftersom alla andra remisser skickats tillbaka. Enligt honom lät det som om de inte ville ha mitt ärende, helt enkelt, så jag får väl ringa då och då och kolla. Försttåeligt, men det suger ju om det vore på det viset.

Vad gör jag då, liksom? Det hör ju säkert ihop med mitt största problem, och ingen vill ju gå omkring med trasiga diskar. Folk är ju sjukskrivna i månader, eller till och med år för det, så varför vill de inte ta emot mig? Råkade ut för någon blodsugare som tömde min arm för att kolla någonting om njurar och kontrastvätska, och fick alla recept förnyade innan jag åkte hem. Lägger till det här läkarbesöket till listan över värdelösa sådana.

Han hade kollat runt lite men hade inte heller hittat någon annan klinik, och sa att om jag hörde talas om någon eller något som kunde hjälpa mig, så skulle han gärna skicka en remiss dit också. Han trodde dessutom att Stayac (där jag gått ett par år fram till i somras) var mitt bästa alternativ i dagsläget, tills vidare. Får väl kontakta dem igen och be om råd eller hjälp. Jag, jag, jag. När ska någon annan göra något?

Blä. Orkade inte handla någon mat efteråt, utan åkte raka vägen hem. Ja, allt suger. Ett steg närmare att få träffa någon, kanske, i och med röntgen. I en perfekt värld, och det vet vi ju alla vid det här laget att den inte är. Visst känns det som att det gick bra, men det har det gjort alla gånger tidigare också, och det har inte hänt ett skit. Jag tror inte på något förrän det faktiskt händer.