Jo, som sagt – i morse ringde jag min nya vårdcentral för att boka en tid, och ge dem namn och nummer till alla vårdinstanser jag har vårdats på de senaste åren. Det gick alldeles utmärkt, men sekreteraren jag pratade med kunde inte svara på om någon läkare kunde något om Ehlers-Danlos syndrom. Hon hade själv aldrig hört talas om det.
Jag har visserligen inte räknat med att min nya husläkare på en vårdcentral ska vara någon slags expert på området, men med alla journalkopior de kommer att få, i kombination med utlåtandet från specialisten och efter en intervju med mig, så borde de inte vara helt ovetande. Det var min förra.
Dessutom skickade han inte en remiss när det var mitt enda syfte med läkarbesöket (jag blev alltså rånad på 350 spänn), så jag väntade i nästan två månader innan jag ringde remissens tänkta mottagare och fick höra att han aldrig skickat någon. När jag bad om hjälp med att ansöka om sjukersättning, sa han: ”Vad vill du att jag ska göra?” Ja, han borde ju veta hur det går till. Han kunde i alla fall förlänga recept.
Men nu till poängen. Det roliga, men egentligen oerhört sorgliga i sammanhanget – de kunde inte ge mig en tid på min nya vårdcentral förrän den femte september. De ska hinna få journalanteckningar, och sedan är det semestrar, och de måste ha lediga tider för icke akuta besvär som ungar som snorar och fötter som stukas. Det är drygt 10 veckor dit, och jag vet inte ens om det krävs fler än ett besök för att få till ett intyg.
Dessutom har jag recept som behövs förnyas, och så behöver jag remisser till andra ställen – det lär inte hinnas med på ett och samma besök i alla fall. Ska jag försöka boka ett till redan nu, eller snåla på smärtstillande och hoppas att de räcker? Eller åka till akuten när det kniper, eftersom min vårdcentral inte tar emot mig? Och så tar ju min sjukskrivning slut den sista juli. Jävla helvetes soppa.
