Skulle vilja få träna!

Min lördagksväll: R tränade, jag satt hemma i soffan och längtade bort. Inget att se, inte någon idé att hänga utomhus i 15 minusgrader. Ville också träna, så jag gjorde mina dödstråkiga övningar hemma och blev mest ledsen över att jag inte får bänkpressa eller göra knäböj längre. Det går liksom inte att mäta några framsteg, njuta av något adrenalin (det existerar inte) eller sova gott av att kroppen är härligt trött.

Skulle så gärna vilja träna, men jag behöver ju hjälp med allt i så fall. Lyfta upp vikter från golvet, ställa in vikter i maskiner, ha någon som gör den första och sista delen av rörelsen i maskiner eftersom de för det mesta är alldeles för långt ute i ledernas ytterlägen, någon som tar emot, någon som hjälper mig balansera fria vikter, någon som bär hem mig, någon som hjälper mig klä om.

Hantlar. Träning. Vill träna.

Naprapaten frågade om jag ville träffa en sjukgymnast igen, eftersom det var länge sedan jag var hos någon och tränade vanlig styrketräning. Ingen har haft kunskap nog att vilja ta emot mig. Ska fråga i morgon vad han hade tänkt sig eller vad de kan erbjuda, för jag saknar att träna. Han kanske inte riktigt förstår vidden av mitt hjälpbehov vid träning, och jag har aldrig varit med om eller ens hört talas om att vårdpersonal gör allt det jag behöver hjälp med.

Dr. Feelgood säger att jag inte bör träna utom i varmvattenbassäng, med hjälp, eller på träningscykel, och jag litar på det han säger. Cykla på vanlig cykel är rent ut kasst för händer, handleder och axlar, men träningscykel funkar så länge knäna håller. Det känns som om hela jag förtvinar och förslappas när jag inte tränar hårt. Visserligen är många människors normaltillstånd och de verkar överleva förbi pensionsåldern ändå, men jag vill känna mig stark. Och det gör jag inte.


Missa inte...

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/01/33303/

4 kommentarer

Gå direkt till kommentarformuläret

    • Malin on januari 18, 2016 at 20:00
    • Svara

    Hoppas du hittar en sjukgymnast som förstår! och kan hjälpa! Jag hade tur, hittade en sjukgymnast som förstår hur ömtålig jag är, lånade min bok om EDS, konsulterade smärtrehab i Västervik och nu lyckats få mig i helt ok form utan skador på vägen. Han är mycket försiktig, skyndar långsamt och konstaterar att fokus är på att jag ska kunna träna någonting överhuvudtaget. Me like!

    1. Åh, vad bra att du träffat någon sådan! Jag pratade med naprapaten igen i dag och han skulle konsultera sina kollegor och se vad de kan erbjuda. Försiktigt hoppfull! 🙂

        • M on januari 19, 2016 at 19:59
        • Svara

        Håller tummarna!! De verkar finnas…men är ack så sällsynta…

        1. Tack 🙂 Ja, det är lättare att hitta guld, verkar det som!

Kommentera!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: