Hur ser jag ut egentligen?

Ibland frågar jag mig själv hur fasen ser jag ut egentligen. Det gör nog de flesta, men efter åratal med kronisk smärta och att dessutom spendera sommarens nätter i ett sovrum där det finns nåt mögel eller skit jag inte tål, så ser jag vanligtvis ut som om jag inte har sovit på en vecka. Känner knappt igen mig själv i spegeln. Men ibland händer det att jag ser på mig själv och känner mig ganska nöjd ändå. Som i måndags när jag och bästa M drog på konsert. Hade sovit i stan ett par nätter så svullnaden runt ögonen hade lagt sig, och resten piffades till med lite smink. Så här såg jag ut då.

Jag tycker ofta att folk blänger på mig, men det är oftast av fel anledningar. Typ ”varför går hon i dag när hon hade rullstol i går?”. Men jag börjar faktiskt att vänja mig vid att ha lite längre hår nu. Jag tycker att den här längden är okej, men det ska helst inte bli längre. R önskar att det vore några centimeter längre runt om och i nacken och att jag låter luggen växa ut, men det kan han ju glömma. Aldrig i livet. Luggen är det enda som gör att allt inte bara hänger, det är något som ramar in ansiktet och ger lite form.

Skulle visserligen behöva klippa upp och forma det lite bak i nacken, men det är sommar och jag är faktiskt ganska obrydd. Det växer snabbare på sommaren och om jag inte måste vara lite finare vid något tillfälle så tvingar jag någon att trimma det lite. Undrar hur länge jag det dröjer innan jag tröttnar helt och klipper till en snygg form med en kort frisyr…

Klippte R i går, förresten. Sist jag gjorde det var i mitten av april, och när vi var i USA och det började växa lite grann vid tinningarna så såg han att det var en del gråa strån. Han påstår att han inte är ett dugg fåfäng (även om han var det när vi dejtade innan vi blev ett par…), och det stämmer oftast, men han ville att jag skulle klippa av alltihopa så att det grå inte syntes. Jag har minsann några grå också, de kommer ganska snabbt när man är sjuk, men jag tonar håret och strutsar det på så vis. Att orka läggs energi på att vara osäker kring hur man ser ut är en lyx jag inte har ork till. Om det är ett stort problem så har man nog egentligen inga riktiga problem – förutom att man har dåligt självförtroende. Men vet ni vad? Det spelar ingen jävla roll hur man ser ut. Det är vad man gör som räknas.