När den lilla svarta var liten, var han sötare än sötast. Han såg lite ut som en fladdermus. Han är ju fortfarande söt, men inte som en kattunge. Han är så himla rolig för han ska vara med överallt, hela tiden, och han är sjukt gosig. Som en liten hund. Om man behövde händerna till något när han var liten var det bara att stoppa ner honom i tröjan eller på axlarna.
När han inte får vara med när man pysslar med något så skriker han som om hela världen skulle gå under. I alla fall när han vet att vi håller på med något och han inte kan komma in i rummet. Det är en pytteliten kris om jag går in i badrummet själv och stänger dörren om mig, utan honom. Men att vara ensam hemma med brorsan är inga problem, tack och lov. Det är mysigt med sällskap.