För ungefär ett år sedan hade jag den där galna läkaren som trots att hon inte kände till EDS, tog bort mina mediciner och föreslog att jag skulle gå i terapi mot mina smärtor i stället. Hon föreslog även att jag skulle träna på gym varje dag, vilket inte bara är fysiskt omöjligt och jag blir oerhört mycket sämre några dagar efteråt, det finns också studier som visar på att det inte finns några långsiktig positiva hälsoeffekter av träningen, mer än den omedelbara endorfinkicken.
Hon kunde inte ett dugg om EDS, hon bröt mina fingrar åt fel håll och konstaterade att jag inte var överrörlig – men hon drog i fel led. Hon trodde heller inte på mig när jag berättade om de brännsår jag fick på huden av mina morfinplåster, innan hon tog bort dem utan motivering mer än att det jag sa ”inte stämde” och att ”jag är faktiskt läkare”. Visst, men vilken EDS-patient som helst kan mer än du.
Hur som helst, hon gjorde så jäkla många galna saker att jag anmälde henne till Patientnämnden. Jag hade meddelat chefen på vårdcentralen om vad som hade hänt innan jag anmälde, ändå höll hon läkaren om ryggen, trots att hon ljög dem rakt upp i ansiktet och jag kunde bevisa det. Det här är alltså den goda hälso- och sjukvården Försäkringskassan menar att jag får. Hon gick emot en specialistläkarens rekommendationer för att hon trodde att hon visste mer. Hon gick emot de fakta som både hennes kollega på samma vårdcentral och ett läkemedelsföretag kände till, och påstod att jag ljög. I förlängningen påstod hon alltså även att kollegan och läkemedelsföretaget (och Apoteket) ljög.
Det gällde det där med morfinplåster igen, om hur länge de hade effekt. Jag behövde byta efter fem dagar i stället för sju, och alla hade bekräftat att plåstren kunde ha kortare effekt vid diverse bindvävsproblem – som jag har. Och så fattade hon inte att jag inte skulle få i mig mer av läkemedlet om jag bytte plåster oftare, för det utsöndrade bara en viss mängd per timme. Hon verkade på allvar tro att jag ville få i mig mer av det och därför byta oftare. Försökte förklara, men hon avbröt mig hela tiden för att tala om att ”men om jag säger att det är så, så är det så”. När jag visade henne de ärr jag har på huden efter brännsåren av morfinplåster så kollade hon knappt och sa att det inte stämde. Häromdagen när jag var hos Dr. Feelgood så tejpade han upp musklerna kring min axel med kinesiotejp – något som verkligen dämpar smärtan och gör det lättare för mig att använda armen. Och på den tredje dagen med tejp gör det så ont i huden under tejpen att jag måste ta bort den. Vattenfyllda blåsor och hål i huden.
Märkligt att läkaren missade såna där sår och påstod att det inte stämde. Kinesiotejp är ändå inte så farlig för huden på mig som många plåster är, men jag kan inte sätta på ny tejp förrän det här har läkt. Och med tanke på att papercuts tar två veckor att läka på mig, och att skrapsåret jag hade på benet i somras tog sex veckor att läka, så har jag ingen större förhoppning om att kunna upp axeln den här veckan. Synd, för det funkar verkligen bra. Har hört talas om att det ska finnas någon salva eller något medel man kan applicera på huden innan man sätter på tejp eller plåster, men jag kommer inte ihåg vad den heter och det är en halv evighet innan vårdcentralen motvilligt tar emot mig igen. Någon som vet?
