Inte så lätt

Det är inte så lätt att vara liten. Tänk om man nådde upp till fisken som står på diskbänken.Kattunge, orange katt, liten katt. Det inte så lätt att vara så här liten!

Det spelar ingen roll hur mycket på tårna man än når, ibland når man inte sina mål. Men skrattar bäst som skrattar sist, antar jag…

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/10/inte-sa-latt/

Buskis

Apropå ingenting, fy fan vad jag hatar svensk buskis – eller folklustspel som det egentligen heter. Det finns nästan inget värre! Vad är buskis då? Jo, humor för de som är lite inskränkta och inte har så höga krav på underhållning av god kvalitet.

Farser som utspelar sig bland arbetare på landsbygd (ofta Skåne) i en inte så modern tid, överdrivet skådespelande och ”skämt” så dåliga att man kunde ha räknat ut vad som skulle sägas innan man ens såg det. Ofta handlar skämten om sprit eller könsdelar, och förmedlas av män som klätt ut sig till kvinnor (för att det är ”roligt”).

Stefan & Krister är buskis. Likaså vissa politiker, om än inte frivilligt. Jag hatar det. En del TV-kanaler envisas fortfarande med att ofta visa buskis på helgkvällar, och särskilt när folk är lediga. Det. Är. Inte. Roligt. Kollar den moderna människan fortfarande på buskis på TV i så stor utsträckning, att kanalerna känner att de behöver köpa in skådespelen? Eller är det någon slags skattefinansierad ”kultur”? Oavsett vilket så är det märkligt. Och hemskt.

TV

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/10/buskis/

Besök av nya biståndshandläggaren

För ett par veckor sedan ringde telefonen. Det var biståndshandläggaren på kommunen som ringde, men det var inte samma handläggare som var här och intervjuade. Hon skulle gå på semester och vara ledig i två veckor, men trodde att det bara skulle ta ett par veckor att få ett beslut efter att hon kommit tillbaka. Det var bara den lilla detaljen, att hon inte kom tillbaka.

De nya biståndshandläggaren ringde och bokade in en tid för ett hembesök, och sa att den förra slutat. Ehh, jaha. Så det här är att betrakta som min första intervju en gång till? Bara en månad senare? Jahapp. Hon var här i går, det var helt sjukt. För det första var hon väldigt sen, vilket inte var hela världen eftersom jag ändå var hemma, men med tanke på min ork, längden på intervjun och det jag berättat i den första intervjun (vilket fanns nedtecknat, hon hade det med sig), så borde det ha skett vid ett par tillfällen i stället för ett.

Så jag gick igenom alla detaljer en gång till, som jag gjorde för en månad sedan. Alla ortoser, alla hälsoproblem, allt jag behöver hjälp med. I detalj, men det fanns ju redan i arbetsterapeutens anteckningar också. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva förklara och visa allt, det här var tredje gången. Och biståndshandläggaren hade redan kommit till ett beslut, så jag fattar inte varför det ens gjordes. Jag får inte någon assistans, för R behöver inte mata mig i tillräckligt stor utsträckning. Det räcker med hemtjänst som kommer hit, lagar och skär mat till lunch (eller frukost), hjälper till med dusch och sånt.

Men hemtjänsten har ingen utbildning om EDS. Hemtjänsten kommer inte att kunna hjälpa mig att träna och jag kan inte lita på att de vet vad de ska kolla efter. Jag skulle inte ens kunna lita på att de flesta av mina nära vänner skulle göra rätt. Det är inte hemtjänstens jobb att hålla mina leder på plats om de hjälper till med påklädning, och det är inte heller mitt jobb att utbilda dem. Självklart måste jag ju säga hur jag vill ha saker och hur olika saker fungerar för mig, men det är inte samma sak som att lära alla som kommer och hjälper mig om hur mina leder fungerar och vad de ska göra när de råkar vrida fingrarna ur led. För det händer, tro mig. Eller axlarna, det är nog ännu läskigare. För dem.

EDS awareness month, Ehlers-Danlos syndrom

Så jag vet inte, det vore ju toppen att få hjälp med mat. Men varken jag eller R har någon som helst lust att lämna bort en nyckel för att folk vi inte känner ska kunna komma och gå, när det ändå inte kommer att avlasta honom. Han måste ju ändå fixa allt på kvällarna, träning och vara standby om jag behöver hämtning eller hjälp. Han undrade hur sjutton de tänkte, för han vet så väl hur mycket som behövs, och ja, jag vet faktiskt inte. Jag tvivlar inte på att de gör en korrekt bedömning utefter hur de själva ser på reglerna, men när man läser om assistans och pratar med vårdpersonal om assistans så får man en helt annan bild. Jag faller inom en av personkretsarna som har rätt till assistans:

  • Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Sen finns det fem grundläggande behov som berättigar till personlig assistans, och de är:

  • Hjälp med personlig hygien
  • Måltider
  • Att klä av- och på sig
  • Att kommunicera med andra
  • Annan hjälp som förutsätter ingående kunskap om den funktionshindrade

Framför allt den sista, men alla utom att kommunicera är saker som gäller i mitt fall. Det har varit det enda som varit på tapeten när jag har diskuterat det här med läkare och arbetsterapeuter. Och den enda anledningen som biståndshandläggaren sa gäller, är att jag inte behöver tillräcklig hjälp med att äta själv. De erbjuder någon som kommer för att laga och skära mat åt mig, och sätta på ortoser på en bestämd tid, men det varierar ju från dag till dag när jag behöver dem. Eller från natt till natt. Visst vore det kul om jag skulle få äta riktig mat mer än en gång om dagen, men det hjälper ju inte R. Förvånad? Ja. Besviken? Ja. Och som sagt, efter halva intervjun var jag så trött att jag inte ens kom ihåg att fråga hur jag går vidare för att få hjälp med de sakerna. Hon sa inte heller något om vad som händer nu, för hon sa ju att hemtjänst inte var något problem. Men det märker jag väl.

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/10/besok-av-nya-bistandshandlaggaren/

Blivit vänner!

Jag och Fjodor har blivit riktigt bra vänner! Han visar mer och mer personlighet varje dag, och det har visat sig att han är en väldigt rolig liten typ. Pratsam, lekfull, oerhört gosig och snäll, men framförallt lekfull. Han sitter gärna i min famn en timme, men sen är det full fart i två timmar. Det där med att kattungar sover mycket verkar visst ha gått över. Han är inte särskilt fotogenisk, konstigt nog ser han alltid ut som en gammal sur katt när jag fotar honom! Han är faktiskt sötare på riktigt.

Arga Klara och orange kattunge. Vi har blivit vänner!

Vi gillar allt, verkar det som. Galna i mat, älskar att stoppa huvudet under rinnande vatten, vara i vägen och undersöka allt man håller på med. Han pratar mycket, hela tiden, och han är helt galen i att kolla på TV. Ja. Eller saker som rör sig på datorskärmen, eller telefonen. Jag kan inte sitta vid datorn när han upptäcker att muspekaren rör på sig eller att det är någon rörlig annons på skärmen, för han sätter sig på tangentbordet och jagar vad det nu är som rör på sig.

På en vecka har han gått från att vara en puckad liten anonym kattunge till en riktig kompis till både mig och R, och lille Fjodor är helt underbar. Och jag har små rivsår lite överallt, av kattungeklor som inte går att fälla in. Men han tror nog att han heter antingen ”Aj” eller ”Nejnejnej!”…!

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/10/blivit-vanner/

Smrt

I am smrt kitty.

Orange katt. Kattunge i blomkruka. Dum katt, roliga bilder på djur.Haha! Förutom att jag inte uppskattar att han smutsar ner en hel del när han sitter i blomkrukan, så har jag roligt åt den här grejen nästan hela tiden. De sa att han varit lite vindögd som kattunge, och det glimrar till ibland när han är trött. I R look smrt.

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2016/10/smrt/

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE