Dolph Lundgren

Ahh feber, gå över! Är sjukt trött, men vet ni vad? Nu börjar ”He-Man på TV, filmen från 1987 med bland andra Dolph Lundgren (i huvudrollen!) och Courteney Cox. När älskaren R sa att ”He-Man” skulle börja, sa jag (naturligtvis): ”She-man?”, varpå han utbrast i något fnitter och sa att han aldrig ens hade tänkt i de banorna. Hur kan man inte…?

Nåväl, Dolph Lundgren. En civilingenjör med toppbetyg i kemiteknik, kampsportare som sadlar om till actionskådis Jag gillar honom, om man ser det han gjort på vita duken med en komisk ådra så är det briljant. Jag vet inte hur ofta man hörde ”I must break you” på atletklubben, innan någon skulle ta i utav bara helvete. Jag bläddrade i hans nya bok för någon vecka sedan, där fanns inte mycket att hämta. Men bilderna var ju fina…

Boxas, boxhandskar. Dolph Lundgren som Ivan Drago.

Förresten, jag gillar inte science fiction alls. Så jag ska bara titta i 10 minuter och hoppas att det är lite halvnaket innan jag går och lägger mig, men sån tur har man väl som vanligt inte. Det är nog många som tror att Dolph Lundgren är av rysk härkomst efter han gestaltade Ivan Drago, och han ser ju faktiskt inte särskilt typiskt svensk ut. Nä, det blir nog sängen snart.

Idol

Om man skulle ta och prata lite om det här med Idol. Till att börja med vill jag säga, att jag är för alla former av kreativitet och hur det tar sig uttryck. Allt sådant är bra, de flesta behöver det. Men det betyder inte att jag vill höra, se eller uppleva det. En del saker ska inte lämna hemmets (eller ens duschens) fyra väggar, eller telefonbokens klottersida.

Jag tycker att föräldrar ska uppmuntra sina barns kreativitet, och det verkar ju som om de flesta gör det. Men föräldrar måste våga säga som det är till sina barn. Och det är väl allmänt känt att man inte ska berömma barn för att stötta barnets självkänsla, trösta barnet eller uppväga för något negativt man sagt tidigare. Och verkligen inte för att försöka kompensera för sitt eget dåliga samvete, eller för att försöka forma barnet.

Självklart kan man berömma barnen när de är väldigt duktiga på något, men man måste nog oftast ändå vara lite subjektiv och ta ett steg tillbaka. Om man får en teckning, så gör man barnet en björntjänst genom att säga: -”Vilken fin teckning!” – om den inte är extraordinärt fin. Säg istället: -”Tack för teckningen, jag blev verkligen glad av att du tog dig tid att rita en bild till mig!”

Att konstant berömma sina barn fast de faktiskt inte gjort något ovanligt bra leder till unga vuxna som hela tiden söker bekräftelse eller uppmärksamhet. Visst, många vuxna lever också på beröm och kanske förväxlar det med närhet eller kärlek, men så är det.

Noter, musik. Om Idol.

Vad vill jag säga med allt det här då? Jo. Idol. Ganska lätt att läsa av hur förhållandet mellan vissa Idol-deltagare och dess föräldrar ser ut ibland, eller hur? Jag kan för mitt liv inte förstå hur man som förälder, vän, anhörig, till och med lärare, frisör eller sophämtare, kan låta någon (som uppenbarligen inte kan sjunga) skämma ut sig så fullständigt inför hela Sverige.

Så snälla föräldrar, beröm bara era barn om de faktiskt uträttar något av vikt, inte bara för att de klär på sig, ritar en teckning eller städar sitt eget rum. Och vet du med dig att du gör det, kanske det är dags att tänka över formuleringarna. Eller läsa en bok i ämnet, det finns mycket litteratur om detta. Detta gäller även i förhållanden mellan vuxna. ”Vad duktig du är på att stryka” säger inte ett skit, medan ”Tack för att du strök mina kläder, jag uppskattar verkligen det” faktiskt betyder något. Då kanske vi slipper förnedrings-tv likt Idol om 10-15 år, och det är verkligen sjukt låg nivå på det. Tack.

Dvala

I natt levde jag i någon tv-spelsvärld tillsammans med min syster. Det händer mycket i mina drömmar, många konstiga saker, och jag kommer ofta ihåg allt. Det är ganska roligt, men ibland undrar man ju hur man är funtad. Har för övrigt varit vaken sedan 04.23, och sedan bara slumrat i omgångar. Irriterat mig på Rs väckarklocka som ringde säkert fem gånger innan han gick upp. När man knappt sover, utan liksom befinner sig i någon slags dvala, är det svårt att bli riktigt utvilad.

Trött katt, roliga bilder på djur. Dvala.

Det är väl lika bra att jag skriver något om Idol, men jag gör det sen. Min hjärna stjälper just nu ur sig en massa saker som inte lämpar sig i text någonstans, så det vore kanske ingen bra idé att skriva om det just nu. Jag måste vara mer alert så jag inte trillar med huvudet före i min egen logiks fallgropar.

Apropå huvud, i dag måste jag försöka få en klipptid, herregud, jag ser ut som en byracka. Det går att mörka någorlunda med lite vax och spray, men om någon såg mig på morgonen skulle de springa åt andra hållet. Dagens minus: Regn. Dagens plus: Min egen citrusmarmelad på nyrostad macka. Mmm!

Matdags!

Det blev ingen mat på puben heller, vafan. Det är inte ekonomiskt försvarbart att betala 140 spänn för något jag inte ens är sugen på när jag inte har någon inkomst. Värmer på ett par kotletter från helgens grillning i stället, garanterat supergott – och billigt. Det borde ha varit matdags för länge sen.

Klotgrill. Grilla på balkongen? Nej tack. Matdags.

Kvällen var intressant, ämnet var jämställdhet. Jag träffade många som jag förmodligen aldrig hade stött på eller pratat med i andra sammanhang. Många arga män, av förståeliga anledningar, en del män som inte förstod ironi, och en del väldigt trevliga män. Alla hade dock något att tillföra diskussionen, och jag är glad att jag gick dit.

Man lär sig alltid något av att lyssna på, eller prata med nya människor. Det kändes som om en del av de jag pratade med lyssnade mindre på vad jag hade att säga än vad de andra männen sa (även om vi sa samma sak), men det är inte mitt problem. Det var i alla fall fullt tydligt att fördomar finns hos båda könen, även bland de som jobbar mot jämställdhet.

R tränar Krav maga. Tillsammans med min bästa vän M. Jag är avundsjuk, det är något jag har velat göra i många år. Värst vad mycket avundsjuka jag har nuförtiden, vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Så länge jag inte blir bitter är det väl ingen fara, men det känns ändå inte helt okej. Jag är väldigt glad för deras skull. Och för R som ska åka till Hongkong. Jag bara önskar att jag orkade följa med.

I morgon väntar morgonpasset på Läkare utan gränser. Jag hoppas att min kontaktperson är där, eftersom min ekonomiska överlevnad står och faller med hennes underskrift. Nja, så illa är det väl inte, men brevet måste iväg väldigt, väldigt snart. Apropå ekonomi, jag behöver ett jobb med riktig lön, väldigt snart, tack. Men nu: Matdags.

Det blev inte så illa.

Hej världen. Dagen var finfin, när jag väl kommit till jobbet. Vägen dit, och hela förmiddagen var (som vanligt) lite värre. Kände mig faktiskt produktiv idag och det var länge sedan, så det blev inte så illa som jag hade trott. Bra känsla. Men så märkte jag också, efter att jag kommit på att jag glömde äta lunch, att jag har svårt med hungerskänslor.

Jag är hungrig nästan jämt, mer eller mindre, tack mediciner för det. Men jag är så van, att jag ofta glömmer att käka när det väl är dags. Dags att skaffa mat- och sovklocka, med andra ord.

väckarklocka. Dagen blev inte så illa som jag trott

Pausar med en banan i stan nu, ska strax till pubträff. Jag utgår ifrån att det blir intressant, och om inte så finns det i alla fall mat att tillgå där. Bra. Jo, jag ser lite dåligt idag. Tack vare att jag tappat bort en förpackning linser, får jag nöja mig med ett äldre par, med annorlunda styrka… Klant.

Katt

Hade hoppats på en bra morgon, men vafan. Jag vaknar och undrar hur i helvete det kan vara morgon redan. Och är så trött att det knappt går att beskriva. Jag hatar morgnar. Nu har förkylningen kommit tillbaka med full kraft, huvudet bultar och jag är ungefär lika rörlig som Agda, 87. Och så ser jag inte klok ut, måste verkligen boka tid hos frisören. Kanske man skulle tona håret också? Det är i alla fall väldigt mysigt och trevligt att vakna av en sån här katt i ansiktet:

grå katt med vit mustasch, luddskalleVärldens snällaste katt, alla kategorier, men förmodligen även en av de dummaste. Alltså, mest korkade. Dags för oss att käka lite frukost tillsammans, han håller sig till påläggen. Och det är viktigt att gnugga sig mot dem ordentligt innan man äter dem. Annars är han väldigt förtjust i chilinötter, olivspad och smör. Katter gillar de mest oväntade saker.

I dag väntar lite jobb framåt eftermiddagen, samt en pubträff med en diskussion som skulle kunna komma att bli intressant i kväll. Det känns som om jag har glömt något viktigt, utan att veta vad det är. AJ, mitt huvud. Det här kommer bli en toppendag, jag är redan irriterad.

Hongkong

Dagens stora nyhet är att min älskare R åker till Hongkong nästa vecka, 10 dagar och hälsar på hos sin bästa vän. Jag kunde ha följt med, helt gratis, och jag vill så gärna, så gärna. Men jag klarar inte av resan dit, jag vill kunna uppleva staden utan att behöva ta med rullstolen och vara helt beroende utav att få hjälp, utan att vara en begränsning för dem. Jag behöver ett flygplan jag kan lägga mig ner i. Jag behöver en ny rygg. Fan också. Fan i helvete.

Borta bra, hemma bra. Hade gärna stannat kvar på landet några dagar, man hinner knappt med något över en helg. Men R målade klart huset och spikade fast taket. Ungefär. På något sätt lyckades jag tappa bort en förpackning oöppnade kontaktlinser, men bara den ena. Skit också, sista paret, hoppas leveransen går fort…

Kontaktlins biofinity dygnetrunt. R åker till Hongkong.Sov nästan hela vägen hem, känner mig helt tömd på energi. Det tar så mycket kraft att behöva bekymra sig över Försäkringskassan och andras misstag som går ut över mig. Hoppas det tar slut någon gång, jag är så trött. Och jag vill också åka till Hongkong.

 

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE