När vi åkte tunnelbana till stan i går satt vi mittemot en tjej som förmodligen hade haft en riktigt lång festnatt (eller morgon). Hon satt med huvudet bakåt mot ett hörn och var helt utslagen, snarkade högt och rörde i övrigt inte en fena. Sminket från kvällen innan var utsmetat, och hon hade antagligen åkt fram och tillbaka på linjen ganska många gånger. Det var nog ett under att ingen hade snott hennes handväska, som hon höll i ett löst grepp längs benet. Snacka om att ha ont i nacken när man vaknar! Och huvudet. Och själen, med allra största sannolikhet. Helt utslagen.
Vakterna kom och försökte väcka henne, men det var helt omöjligt. De försökte till och med att få henne att reagera på smärtimpulser, genom att trycka runt nyckelbenet, men hon var helt väck. Det gör riktigt ont. Och eftersom hon inte vaknade av det, var det heller inte så konstigt att hon inte märkte när de bar ut henne ur vagnen. Att vara avsvimmad är ingenting i jämförelse med hur borta hon var, det var mer som en djup medvetslöshet.
Undrar hur man hamnar där, sittandes på tunnelbanan med alla sina saker med sig, för att sedan däcka sådär totalt. Utslagen. Piller, antagligen, för hon luktade inte alkohol, och var ganska hel och ren i övrigt. Det gick inte att prata med henne, det märkte vi redan från början när vi steg på vagnen. Men hon andades, och alla trodde att hon bara sov eftersom hon snarkade. Men så fort vakterna kom och lyfte av henne blev folk intresserade, glodde som fan, försökte lägga sig i och till och med ursäkta att de inte gjort något tidigare. Alla är så jäkla nyfikna, och i stället för att lämna plats och låta vakterna göra sitt jobb, så står de i vägen och ser ut som fågelholkar. Nu på väg hem låg det en man på gatan vid en busshållplats. Mänskligt förfall och gamar, hej Stockholm.
