Apropå allt strul med att få lönebidragsbeslutet klart till nya jobbet, så kom jag att tänka på det fullständigt vidriga i att en vanlig anställd på Arbetsförmedlingen kan vara ansvarig för så många extremt många viktiga aspekter i en människas liv. Det är fruktansvärt att det är så, för det slarvas och glöms bort på löpande band. Jag tror att jag har haft totalt fyra arbetsförmedlare, och den förra kunde ha släckt många livslågor.

En fredag åkte jag till Arbetsförmedlingen vid Globen för att lämna in ett brev till henne, som skulle vara inne den dagen. Jag lämnade kuvertet till tjejen som tog emot mig på Arbetsförmedlingen, och sa till vem det skulle. Det stod på kuvertet också, tillsammans med mitt namn, personnummer och datum. På onsdagen fick jag ett brev från min a-kassa, där det stod att min arbetsförmedlare hade avanmält mig. Anledningen stod inte, så jag hörde av mig till henne och frågade varför hon hade gjort det.

Jodå, hon sa att hon inte hade fått brevet. Eller rättare sagt: Hon sa att jag inte hade lämnat in det. Hon antydde redan från början att jag ljög, alltså. Jag hade lagt på minnet exakt vilken tid jag var där och till vem jag lämnade brevet, så jag gav henne de uppgifterna. R var där också och såg det. Jag var ensam där när jag lämnade brevet, så det var liksom inte så att det glömdes bort i ett folkmyller. Hon hörde av sig igen dagen därpå, och sa att hon fortfarande inte fått brevet.

Då surnade jag till på riktigt och sa åt henne att det rimligtvis inte kunde vara mitt ansvar att de anställda på AF inte gör sitt jobb, eller att de administrativa rutinerna inte fungerar, och att eventuella misstag inte ska gå ut över mig. Sen sa jag åt henne att kolla på övervakningsvideon, för det fanns ju bevis för att jag var där och lämnade brevet. Och att om hon inte löste situationen genast skulle jag göra en anmälan.

Två dagar senare meddelade de mig att den tidigare avanmälan var annullerad. Nästa gång jag pratade med henne sa hon att hon hade fått brevet, men någon antydan till ursäkt dels för att hon påstod att jag ljög, eller för att de gjorde fel, fick jag aldrig. Hade jag inte varit jag, varit noga och stått på mig, hade jag varit utan försörjning efter det.

Och det här med intyg som slarvas bort – 100% av alla medicinska intyg och annat som de kräver ibland, som jag har lämnat in personligen på Arbetsförmedlingen finns inte i mina register. En hel del grejer som de krävde i original när jag skrev in mig, är bara borta. Då hade jag ingen förmedlare, ingen tog tag i det, och det försvann väl. Men var tar saker vägen? Ligger de i en låda någonstans i ett par veckor tills någon slänger dem i papperskorgen? Hur kan man ens göra något sånt?

Och intyg som jag lämnade till förmedlaren i historien innan finns inte heller kvar, trots att hon fick en hel del direkt av min förra läkare på ett utvärderingssamtal. Det är förjävligt, att ens ett dokument slarvas bort borde vara straffbart. För mig har det hänt med olika personer vid åtmistone fyra tillfällen. Sen tar de för givet att man inte har lämnat in sakerna, eller ljuger. Tack så mycket, som om oärlighet eller att luras är något jag ägnar mig åt…

Nej, som sagt, det är vidrigt att ens öde ligger i enskilda individers händer, särskilt som det finns en hel del klantar där ute. Och varje gång jag pratar med min nuvarande arbetsförmedlare är han så stressad, att det inte är konstigt om det blir fel. Men det är ingen ursäkt, för det är ändå människors liv man bollar med. Bara att ett intyg försvinner har orsakat mig gigantiska problem, och trots att det har hänt upprepade gånger har jag aldrig någonsin fått en ursäkt. Inte för något de har slarvat bort, anklagat mig för, eller gjort fel.