Målade en liten fisk i akrylfärg. Jag gillar fisk. Gott. Inte så dumt att fiska heller. Nu var det visserligen en halv livstid sedan jag gjorde det sist, men det var kul då. Vore kul …
Hittade det här gamla dragspelet hemma hos mina föräldrar! Visserligen ett leksaksinstrument, men visst sjutton går det att spela riktig musik på det. Fattar inte hur mina föräldrar stod ut med så mycket spelande, för …
Ja, min katt äter banan. Den lilla svarta, Finkel älskar frukt och grönsaker, nästan alla, utom citrusfrukter. Favoriten verkar vara banan, som han glatt mumsar i sig, men han snor gröna äpplen från fruktfatet och …
Japp, i går åt vi pytonorm. Hälsade på E i Norrland och vi brukar alltid käka goda och konstiga saker. Så bi köpte ett litet paket fryst orm, och det var egentligen ingen tvekan om …
Nu har det gått 10 dagar sedan jag gjorde ögonlocksoperationen. I torsdags tog jag bort stygnen på övre ögonlocket, men det är lite sårskorpa kvar och fortfarande lite svullet. Det hade ändå läkt långt över …
För ett par veckor sedan gick jag och R in i en loppisbod, mest för att ha något att göra en stund, men jag gjorde faktiskt ett riktigt fynd. Jag tänkte genast på min vän …
Här får ni se en röntgenbild på min nacke. Jag vet fortfarande inte om kotan näst längst upp är riktigt riktig, men tydligen så är det en exemplariskt fin bild. På någon som är sjuk. …
Har haft sån himla tur under våren. Åtminstone varannan helg, ibland varje, har fina vänner kommit hit och vi har umgåtts corona-säkert utomhus. Tagit en utefika hemifrån eller gått till något café i närheten där …
Ibland känns det som om jag lever i en tecknad serie. Världen är inte på riktigt. Ungefär så kände jag när jag såg en reklam från Scan om deras nya produkter Korvish och Järpish. Alltså, …
I går hände det inte mycket. Söndag. Var ute med vovven på ett par promenader, men i övrigt låg jag mest i sängen med min katt och vilade. Surfade lite. Kan inte sitta på köksstolen i sommarstugan särskilt länge, min ryggrad blir helt paj och bordet är för låg. Jag har inget vettigt skrivbord heller, så då blir det sängen när jag inte gör något särskilt, för att avlasta så mycket som möjligt. Soffan är för liten, om R sitter i den också. Pungsoffan.
R fixade och donade som vanligt hela dagen. Det var inte riktigt varmt nog för att jag skulle kunna ligga ute och vila, för det blåste lite för mycket. Det gör det ofta här, precis vid vattnet. I dag ska jag nog försöka göra någonting i alla fall, kanske följa med till stan och se på när R gör sina ärenden. Jag har inga. Det låter skittråkigt, och det är inte så himla kul heller. Kan inte göra så mycket.
Visserligen är det bara maj, men det känns som om det har varit sommar länge. Vet inte varför, kanske för att R är hemma. Kanske för att det var så varmt när vi kom till New York i slutet av april. I själva verket har den ju inte ens börjat. Nåväl, vi får se vad som händer den här veckan. Skulle tippa på ”lite”.
Vi bodde på samma gata som Carlo’s Bake Shop i New York. Ni vet, han som har det där fruktansvärda programmet ”Cake Boss” – det är hans bageri. Buddy Valastro. Visst är tårtorna de gör fina, men hur mycket sugarpaste orkar man äta, och hur ska man ens orka titta på när han skäller på allt och alla? Det där bakprogrammet blev i alla fall en stor succé, så han fick även ett ”matlagningsprogram”, där han har ”lagat” bland annat chokladdoppade jordgubbar och omelett.
Hur som helst. Det var inte så mycket folk inne i Carlo’s Bake Shop som man skulle kunna tro, om man har sett programmet någon gång. Han framställer sig själv som en mindre rockstjärna, trots att han bara är en lönnig italienare som älskar att vara högljudd, men i själva verket är det ett inte alltför välbesökt ställe. Jag kikade in, men alla som var där verkade vara turister. När amerikanerna själva ska köpa de bästa cannolis besöker de Caffe Palermo på Mulberry Street.
De säljer säkert en hel del, fast det var inte några speciella grejer där inne. De vanliga kakorna och bakelserna, liksom. Nä, går man på Carlo’s Bake Shop när man är turist i New York har man nog för lite att göra. Jag såg hans ansikte på väg tillbaka till hotellet varenda dag, det gjorde lite ont.
Det går riktigt bra att vara hundvakt, faktiskt. Hade nästan ställt in oss på att det inte skulle funka särskilt bra med min katt Bacon och att ha en stor klumpig labradormix inne i den lilla sommarstugan också, men allt är över förväntan! Katten bryr sig faktiskt inte särskilt mycket om att ha en vovve i närheten, och han fattar så pass mycket att det inte är någon bra idé att kuta förbi en hund som vill leka – man smyger. Och man viftar inte på svansen.
Det har gått två dagar, och de har inte nosat på varandra på riktigt nära håll ännu. Första dagen var det två meters säkerhetsmellanrum för att katten inte skulle fräsa åt hunden, men i går var det bara en meter, och det var inte något fräsande alls. Båda sover i sovrummet med oss, katten ovanpå mig i sängen och hunden ligger på golvet. Hon är inte van vid att sova på golvet, så ibland sticker det upp ett par bedjande ögon. 05.18 i morse stack det in en kall, blöt nos under täcket, men hon förstår att man vill sova ett tag till.
Skönt att det funkar att vara hundvakt och ha henne inne i vår stuga. Visserligen är det helt perfekt väder för att hon ska kunna vara ute den största delen av dagen om det skulle gå helt åt helvete, men hon blir ju lite ynklig om hon är ensam för länge. Hon rör faktiskt inte kattmaten heller. Och jag skulle nog våga påstå att hon är en aning bortskämd, för hon brukar få efterrätt till varje mål, och det är lite kinkigt med maten om det inte är lite rester eller en skiva falukorv i skålen tillsammans med fodret. Men å andra sidan, vem gillar inte något extra gott…
I går var det hyfsat fint väder här – inte för att det var något direkt solsken, men det regnade i alla fall inte och det var inte så kallt att man var tvungen att har dörren stängd. Det får allt räknas som fint väder för att vara Sverige, trist men sant. R håller som vanligt på att renovera något eller lappa ihop huset så att det står i några år till, och just nu är det skorstenen som fräschas upp. Han ägnade gårdagen åt att göra ett större hål i huset.
Jag fick strängeligen inte vara med och göra något hål i huset, men min katt tyckte att det där var himla spännande. Inte själva sågandet, men när allt var bortplockat, och skorstenshålet var helt öppet ut mot trädgården. Bästa utsikten, några träd med småfåglar som bor i taket ovanför, lite buskar och säkert en och annan mus på marken under huset.
Det ser ut som om han är himla lång om man tänker att det är ett fönster. Visserligen är han en lång katt, men det är inte i fönsterhöjd. Han satt där ett tag och såg väldigt fascinerad ut. Tänkte efter lite om det gick att ordna en bra plats i något fönster åt honom, men de enda fönstren som har en fönsterbräda är mot verandan och där händer det aldrig något intressant.
Nåväl, han fick inte njuta så länge av utsikten, för det var lite svårt att slappna av när det stod en stor svart hund två meter bakom och ville leka, och sen kom R och satte för vårt hål i huset. En del saker är roligare att titta på inifrån, för det är läskigt när det blåser eller regnar.
Vi gjorde ett par såna där saker som alla turister gör när de är i New York – åkte upp i en skyskrapa och kollade på Frihetsgudinnan. Det var inte superfint väder, men å andra sidan innebar det att det inte var mycket folk alls heller. Vi åkte till Rockefeller Center och körde upp till Top of the Rock. Man fattar inte riktigt hur högt något är om man inte har något att jämföra ner, men när man tittade ner på alla höghus och såg hur jäkla långt ner de var så fick man i alla fall en aning.
Det var inte så himla spännande egentligen, det var mer för att jag faktiskt aldrig har varit så högt uppe i en skyskrapa någon gång. Eiffeltornet och Kaknästornet, visst, men det är inte samma sak. Hade jag inte haft gott om tid så hade det här nog varit en sak jag skulle ha skippat, fast jag är ändå glad att jag gjorde det. Turen till Frihetsgudinnan var häftigare – men inte just statyn och ön den stod på. Åkte den klassiska färjeturen ut till Liberty Island med en snygg skyline i bakgrunden.
Självklart måste man ju ta ett par töntiga bilder när man är på väg dit och Frihetsgudinnan tornar upp sig – så mycket hon nu gör det, för det är ju inte en särskilt stor staty egentligen om man jämför med det mesta annat i New York. Det finns ingenting annat på ön än själva fundamentet hon står på och så själva kopparstatyn. Vi åkte upp på piedestalen och gick ett varv, det räckte gott. Det är en sak man ska se utifrån, inte inifrån. Sedan hoppade vi på båten igen och fortsatte till Ellis Island. Det var däremot betydligt häftigare.
Spenderade mer än halva dagen där med att läsa i stort sett allt på det stora museet, som en gång i tiden var centret där alla invandrare togs emot. De flesta som emigrerade från Europa hamnade just på Ellis Island, och Frihetsgudinnan var det första de såg när de närmade sig New York. En del blev fast på ön i många månader innan de släpptes in i landet, en del skeppades tillbaka direkt, men någonstans runt 98% fick stanna. Man fick inte komma in om man var sjuk, inte förväntades kunna försörja sig, eller om man inte klarade några enkla IQ-test.
Folk gjorde, precis som nu, narr av invandringspolitiken och av invandrarna. De olika invandrargrupperna blev utnyttjade, dåligt betalda, och i vissa fall förföljda, men det var de som utförde alla skitjobb som gjorde att städerna växte och järnvägen kom på plats. I dag är oviljan att ta in invandrare väldigt utbredd, samtidigt som patriotismen och stoltheten över landet är så enorm, och de två sakerna går inte alls ihop. Man skryter med landets historia, emigrationen och symbolen för frihet, men när det kommer till att öppna landet för krigets offer i Sudan eller Syrien är det tvärstopp.
Och vad är det att vara stolt över egentligen, att man skickade tillbaka de som hade sämst chans att överleva i hemlandet? Invandringen var rent politisk, för att få billig arbetskraft. Frihet verkar bara gälla för de som varit amerikaner i några generationer, men även för de som varit det är det viktigt att klä och bete sig utefter sin etnicitet. Man ser inte många svarta killar med byxor som går hela vägen upp, och oavsett stilen på restaurang kan man vara säker på att det är mexikaner som sköter serveringen och köket. Märkligt. Frihetsgudinnan ses i alla fall bäst från håll, men Ellis Island rekommenderas.
Den här webbsidan använder cookies. Enligt lagen om elektronisk kommunikation ska alla som besöker en webbplats med cookies få information om att webbplatsen innehåller cookies, vad dessa används till och hur cookies kan undvikas.
En cookie är en liten textfil som skickas från vår webbplats och som lagras på din dator, läsplatta eller smartphone.
Den här webbplatsen innehåller två olika typer av cookies. Varaktiga cookies, som är en textfil som skickas härifrån och lagras på din dator samt tillfälliga cookies, så kallade sessions-cookies, som endast lagras temporärt och försvinner när du stänger ner din webbläsare.
Tillåts inte dessa kan vi inte säkerställa att vår webbplats eller våra webbaserade system fungerar korrekt för dig då de används för olika funktioner i våra system.
Du kan ändra dina inställningar för cookies genom att klicka på de olika alternativen till vänster.
Nödvändiga cookies
Nödvändiga cookies bör alltid vara aktiverade så att vi kan spara dina inställningar för cookies.
Om du avaktiverar denna cookie, kommer vi inte att kunna spara dina preferenser. Det betyder att du varje gång du besöker den här webbsidan måste du aktivera eller avaktivera cookies igen.
Tredjeparts-cookies
Den här webbsidan använder Google Analytics för att samla anonym data, såsom antalet besökare och vilka sidor som är mest populära. Genom att ha denna cookie aktiverad, hjälper du mig förbättra webbsidan.
Vi kan inte spara dina ändringar om du inte aktiverar nödvändiga cookies!