Prima volta

Prima volta. Första gången, ett allra första livstecken från mig, Klara. Jag har alldeles för mycket fritid, men den är varken självvald, tillfredsställande eller meningsfull. Man måste ha rutiner för att få det. Efter åratal av kronisk smärta och bråkande med myndigheter är det svårt att känna sig produktiv och behövd i samhället.

Men jag älskar livet. Jag älskar att sitta med kaffekoppen på verandan på lantstället en sommarmorgon och titta på fåglarna som sitter på bryggan, jag älskar att hitta en liten söt groda som hoppar omkring (och älskar mig lika mycket tillbaka…?) eller den underbara känslan efter ett riktigt stenhårt pass på gymmet. Jag älskar min älskare R, som är precis som jag, och jag älskar mina katter. Jag älskar mitt hem.

Oftast skrattar han nog åt mig istället för med mig. Det är något som är himla kul med att skratta åt folk, men så få vågar erkänna det. Fyra obesa semesterfirare som försöker ta sig i en pytteliten gummibåt (we all know where that’s going), eller någon som går in i en lite för välputsad glasvägg, det får mig att vrida mig av skratt! Självklart gör jag sådana saker själv ibland, tack och lov har jag tillräckligt med självdistans för att faktiskt tycka att det är roligt också. Jag skäms inte. Jag skäms aldrig för mig själv, varför skulle jag? Varför gör folk det, gör du det?