Nu tänker jag visa er en glimt av min röv. Det är bäst att jag skriver lite först så att bilden inte bränns fast på era näthinnor så fort ni kommer in på den här sidan, utan att ni faktiskt är varnade och måste scrolla ner lite. Och det är inte någon fin rumpbild i tjusiga underkläder eller något fint alls, det är en naken, blåslagen och prickig ländrygg med tillhörande korsben.
Jag brukar faktiskt gilla min rumpa. Den har ganska bra form (tack tunga styrketräning för det), är stark och inte för stor. Eller för liten heller, för den delen. Älskaren R säger att det bästa med rumpor är vecken under skinkorna, och han är en rump-connoisseur. Men just nu tycker han inte ens att min är särskilt fin, för de ska helst vara hudfärgade.
En del injicerar cement och lim i sina skinkor, jag håller mig alltså till glukos. Och något bedövningsmedel som inte alltid biter så himla bra. När jag själv såg den här bilden tyckte i alla fall jag att det såg himla kul (och lite läskigt) ut. Kom inte och säg sen att jag inte har varnat er, nu är det er tur att skratta!
Det är alltså mitt ”osynliga” ärr efter ryggoperationen som skymtar högst upp.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Usch, stackars lilla du! Är det dessutom rött och inflammerat ovanför det blå? Stackars, stackars lilla stumpan-rumpan! 🙂
Haha, tack! Det är väldigt inflammerat, det är poängen. 🙂 Rumpan-Stumpan kommer ur det här med en ny, uppgraderad bakdel!
Ajsan ajsan! Klappar lite försiktigt i närheten av utsatta delar och förundras över din tålmodighet!!!
Det kan ju bli bättre, så det är egentligen dumt att låta bli. Ett par veckors tortyr jämfört med det är överkomligt!