När vi ändå har varit inne på det här med fetma i förrgår, varför inte fortsätta? I programmet ”Våra pinsamma kroppar” häromdagen handlade det om just fetma. Programledaren talade om att någon som skulle genomgå en gastric bypass aldrig mer skulle kunna äta en brakmåltid, som om det vore något negativt. Öh, varför? Skulle en alldeles för stor måltid vara en bra grej? Nej, ät mindre.
Är det bra att äta mycket mer än man behöver, och bli så mätt så att man inte orkar göra något? Är det något att sakna? Tröttheten efter maten som många känner är naturlig, men efter att ha ätit alldeles för mycket verkar ju folk i det närmaste bedövade. Varför kan man inte bara försöka njuta av maten i lagom mängd, och må bra? Det finns hur mycket knep som helst för att lära sig äta långsamt.
De nämnde även i programmet att år 2050 beräknas hälften av sjukvårdens budget gå åt till fetmarelaterade sjukdomar. Det är visserligen inspelat i Storbritannien (med betoning på stor), där fetmaproblemet är större än här, men vi är inte så fasligt långt efter.
År 2050 börjar jag bli ganska gammal. Med tanke på hur äldrevården ser ut i dag kan det betyda att det inte kommer finnas några pengar till sjuk- och äldrevård för mig och hela min generation, hjälp! Fast å andra sidan kanske vi allihop måste jobba tills vi blir minst 75…
2 kommentarer
Innan jag gjorde min gbp så var jag en överätare . Jag är så glad åt min op och jag inser nu efter två år att hur jag äter nu är en normalportion ,ungefär som på din ( fast jag delar upp det på två gånger) bild.
Summan av kardemumman är att fölk i allmänhet äter alldeles för groteskt stora portioner . Inte konstigt att människor är tjocka .
Och en annan sak angående gbp , det är bara första året som man har hjälp av sin op sen är det vanlig diet som hjälper . Det finns flera stycken som efter tre , fyra år gått upp allting igen. Och det gör mig en aningens förbannad .
Precis! Det är ett bra verktyg för att komma igång, man tvingas lära sig. Men i slutändan, precis som du säger, måste man vilja och kämpa.
Jag har aldrig varit en överätare, men min mamma är. Antar att det är därför jag är så jäkla petig och irriterad angående mat och fetma.