Bacon och jag

Min svarta katt, Bacon, är ett riktigt nervvrak ibland, han är måttligt förtjust i främlingar, och avskyr stressade eller högljudda människor. Han hatar dammsugaren, är inte mycket för att leka med människor, och är rädd för plötsliga ljud. Men samtidigt är han den absolut gosigaste katten jag någonsin har träffat!

Alla som har katt vet att de helst ska sitta på boken man försöker läsa, eller ligga på tangentbordet när man ska skriva något. Bacon är inget undantag. Han ska alltid sitta i mitt knä, och buffar med nosen mest hela tiden. När jag sitter och äter brukar han ligga i mitt knä och stirra uppåt på mig, och han är ändå inte ett dugg intresserad av maten. Ibland verkar det som om hela hans värld kretsar kring mig, han är bara för söt!

Jag fick honom av mitt ex, en dag när jag kom hem från jobbet satt det en liten svart kattunge under badkaret och jamade nervöst. Vilken present! Han var ganska vild från början, och hade knappt haft någon kontakt med människor. Efter en dag låg jag och halvsov i soffan, då kom han fram, klättrade upp och somnade på mitt bröst. Sedan dess har det varit han och jag.