Långsam hiss

Alltså, den där hissen i Lidingö Arena-huset där jag går på rehab är sjukt långsam. Det är åtta våningar högt, och jag ska högst upp. Det ligger lite ambassader, nåt gym och lite småföretag på de andra våningarna, så det är rejäl trafik där vissa tider. I går klev jag in i huset klockan 16.01, tryckte på hissknappen och väntade.

Det dröjde sjukt länge innan den kom. Och då började den att åka ner i källaren för att hämta upp mer folk. Sen stannade den på varenda våning, och den är inte direkt snabb när det kommer till att öppna och stänga. 16.08 var jag uppe! Det hade nästan gått snabbare (till och med för mig) att ta trapporna.

Jag har aldrig varit med om en så långsam hiss. Och ni ska veta att fem minuter i en fullproppad hiss, bland människor som inte luktar hallon, inte är det roligaste man kan ägna sig åt. En gubbe ställde sig på min fot, och när jag bad honom att flytta sig lite försökte han vara rolig: ”Ursäkta, du står under min fot”. Det var ingen som skrattade. Idiot. Jag bara blängde honom i ögonen, tills han flyttade sig en bra bit och sänkte blicken. På väg hem såg jag en busschaufför som såg ut som Björn Ranelid. Han är fan överallt.