Nån måtta får det vara!

Markoolio klagar i tidningarna i dag över Försäkringskassan, lägligt så här nu när det diskuteras en ändring av reglerna kring sjukförsäkringen. Hans mamma är i nästan exakt samma position som jag, med undantaget att hon faktiskt har fått sjukpenning en period, jag blev helt utan.

Och jag tror, precis som experterna, att det inte kommer bli någon större ändring i systemet. Jag skrev ju en lång radda om det här i går, ni får gärna läsa inlägget här om ni inte har gjort det. Nån måtta får det faktiskt vara.

Det är tyvärr så det är. Man måste söka jobb och försöka klara vardagen. Förr eller senare tar pengarna slut, och då får man överväga att panta burkar (fast det är lite svårt med rullstol) eller något annat liknande som inte alls är dåligt för självkänslan. Jag blir lite less på såna där ”min mamma”-artiklar, för hallå, välkommen till verkligheten. Vilken sten har du gömt dig under i flera år? Det är så här det är, för många av oss. Samtidigt är det självklart bra att fler engagerar sig, eller inser hur förbannat dåligt det är.

Att Markoolios mamma ens har fått sjukpenning, men inte jag trots samma besvär och operation, visar ju bara igen hur fruktansvärt godtyckligt Försäkringskassan hanterar såna här ärenden. En del får sjukpenning 180 dagar, och andra inte alls.

Men det är alltid de som tidigare har fått, som hörs och syns i media. Vi andra verkar inte ens finnas. Vardagen med diskbråck är likadan för mig som för henne, jag kan inte alltid sätta på mig strumpor själv. Eller handla mat. Hushållssysslor ska vi inte ens tala om.

Självklart borde kvinnan i fråga få sjukpenning, för hon kan inte arbeta. Min läkare säger samma sak till mig, men eftersom min förmåga att söka jobb (jag kan hantera en dator, skriva och maila) inte är påverkad ska jag vara tillgänglig för alla sorts arbeten till 100%.

Men det kan faktiskt i stort sett vem som helst göra, även om man är sängliggande. Jag kanske låter tjatig, om ni redan har läst gårdagens inlägg, men jag blir fan förbannad. Man ska inte behöva vara arg på att vardagen inte fungerar, när man redan har så ont att man knappt orkar klara sig själv.

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2012/03/nan-matta-far-det-vara/

6 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

    • Anna Mariamars 2, 2012 kl. 18:15
    • Svara

    Hej Klara! Hittade dig via bloggportalen. Har själv alldeles nyligen tagit mig in i bloggvärlden, där jag ”fördriver” tiden mellan träningar hos sjukgymnast p g a ”trasig” knäled. Jag är i början av min sjukskrivning och efter allt jag läser och hör mobiliserar jag krafter att orka härbärgera ovissheten gällande sjukpeng o s v. Gillar din ton, men vet i f-n om jag vill bli föremål för dina sarkasmer :), men det är väl en risk jag får ta när jag tittar in här. Ha en fin helg! Anna Maria

      • mars 2, 2012 kl. 18:26
      • Svara

      Haha, mina läsare har aldrig råkat illa ut! Och även om jag skriver om företeelser så är det inte riktat mot någon enskild person. 🙂 Visst är det ett bra tidsfördriv att blogga? Ska kika in hos dig också!
      Tack och kram!

        • Anna Mariamars 2, 2012 kl. 18:45
        • Svara

        Kul att du tittade in hos mig :).

          • mars 2, 2012 kl. 19:01
          • Svara

          Dito!

    • Tofflanmars 2, 2012 kl. 18:19
    • Svara

    Jag läste snyftartikeln och stönade lite. Tänker på alla ”vanliga” människor med samma problem som Markkus mamma. Alla dem som inte har en känd son som kan skrika i media…
    Önskar jag kunde göra nåt… *TÄNKER*
    Kram!

      • mars 2, 2012 kl. 18:27
      • Svara

      Det är lite krokodiltårar över hela historien på nåt sätt. Jag blir sur, fast det är klart att det är bra också. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.