Klaga över ingenting

Fasen vad kul vi hade i går kväll! Det var nog den bästa kvällen i mitt liv! Eller inte... Älskaren R somnade i soffan vid sjutiden, sen sov han rätt hårt i drygt tre timmar. Det gick inte att väcka honom, han ville inte ens ha mat! Han måste vara sjuk, tänkte jag då, och mycket riktigt. I morse var han så hängig att han inte ens orkar packa ihop sig för att åka motorcykel! Stackarn. Jag hörde honom klaga en del…

När män blir sjuka, etc. När han fick ryggskott förra året var han helt däckad i en vecka, trots att han mycket väl visste att det inte blir bättre om man vilar. Sen kände han av det i ett halvår, vilket är ungefär så lång tid det tar att läka om man tränar rätt. Efter den händelsen hade han lite större förståelse för att jag inte orkar så mycket ibland, eftersom jag har fått ryggskott 10-14 gånger per år de senaste åren. Kul. Plus diskbråcket, förstås.

Fast det är konstigt, han (och folk i allmänhet) glömmer ofta hur jobbigt det är att ha ont precis hela tiden. Antar att det är för att jag faktiskt är ute och jobbar eller promenerar med ryggskott, och andra åker till akuten när de drabbar dem, fast det inte är ett dugg farligt. Det gör bara ont, och det är min vardag, och det finns ingen anledning att klaga högljutt – det tar inte bort någon smärta. Inte för att jag har så mycket att välja på, eftersom Försäkringskassan tyckte att jag skulle jobba till och med när läkarna la mig på operationsbordet. Jag hade ju bara ett administrativt jobb. Ibland önskar jag att det syntes på mig att jag har ett funktionshinder, livet hade varit så mycket enklare då.

Arga Klara

Och på något sätt känns det ganska bittert att höra andra klaga, ynka sig och vara förstörda över en vanlig förkylning, stukning eller något annat som vanligtvis bara är besvärligt en vecka. Nej, är såna saker det värsta man råkar ut för så vill jag fan inte höra talas om något jävla klagande kring det. Det är inget att klaga över, det är livet. Nåja, nog om det. R klagar i alla fall inte, han bara sover. Nu: Ingen aning.


Missa inte...

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2012/05/klaga-over-ingenting/

4 kommentarer

Gå direkt till kommentarformuläret

  1. Jag brukar beklaga mig som f*n och säga att jag dööör när jag är förkyld, typ, men det handlar om ironi. Jag driver med mig själv. Periodvis har jag haft mycket svåra besvär, t ex med den fruktansvärda tromboflebiten som återkom. Om jag hade suttit stilla och gnällt då hade jag nog inte suttit här alls idag. Då gällde det verkligen att försöka gå som vanligt trots att det värkte och sprängde varenda jävla sekund i flera månaders tid. Ingenting hjälpte mot smärtan – jag borde ha fått blodförtunnande men med mitt kassa blod kunde jag inte ta det.
    Men… att ha kronisk smärta och vad det innebär har jag blott fått en ynka aning om. Jag fattar inte hur du hanterar det, Klara! Och med allt motigt omkring som har varit/är! Du är verkligen… nåt särskilt! Och jag önskar att nån arbetsgivare insåg vilken tillgång du skulle vara!!!

    1. Sånt tycker jag är helt okej, eller till och med nästan kul, men när folk säger det på fullaste allvar börjar man fan undra. Självklart får man gnälla om man vill, och absolut om man faktiskt har ett riktigt problem. Det är mer det där allmäna ego-gnällandet när någon inte inser hur jävla bra de har det, som jag stör mig på.
      Nu har jag fått så många komplimanger de senaste dagarna att jag håller på att få storhetsvansinne – men tack!

      1. Ja bli inte för dryg nu!
        (Lär dig också att jag inte delar ut positiva omdömen hur lätt som helst.)

        1. Hahah, jag vet, och jag blir väldigt glad av dem. 🙂

Kommentera!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: