När jag tog bussen till stan efter jobbet i fredags så satte jag mig bredvid en plats där det låg en liten kvarglömd leksak. Bussen fylldes på, och trots att det var så mycket folk att många fick stå upp, så var det ingen som flyttade på leksaken och satte sig där. Många stolpade fram till platsen, men när de såg att det låg något där vände de upp blicken och gick förbi. Det såg så himla roligt ut, som om folk var rädda för en liten leksak, eller för att flytta på den!
När jag skulle kliva av var det en modig stående som frågade om de kunde sitta där, som om det var upp till mig att bestämma över vad de får göra? Det var väldigt uppenbart att den inte tillhörde mig heller, och att jag inte var i sällskap med ungar. Satt med ansiktet vänt ut mot fönstret, med solbrillor och lurar i öronen, och låtsades inte skratta åt kolera-leksaksdilemmat varje gång någon kom fram. Folk är roliga, så undvikande och fega!
Sånt där är roligt. Folk tar omvägar runt saker som inte har någon ägare, och folk är rädda för att någon ska se om de plockar upp något eller flyttar på det. Jag skulle i alla fall, utan att tveka, ha flyttat på leksaken och satt mig ner, även om jag inte hade ont utan bara ville sitta ner. Hur skulle du ha gjort?
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Leksak means child… I would’ve run!!! 😉
Ha! Jag ska samla på mig ett gäng billiga små leksaker och placera på säten bredvid mig, var jag än går! 😀
Bra idé! Då får man äntligen sitta ifred! 😈
Perfekt, att jag inte har kommit på det tidigare!