I går var det avslut hos min fantastiska rehabläkare, och i dag är det avslut på jobbet – min anställning på Läkare Utan Gränser tar slut ytterligare en gång. Vi ska gå ut någonstans och käka lunch tillsammans allihop, och så har jag faktiskt med mig fika. Jag lyckades svänga ihop några muffins sent i går kväll (utan att R åt upp alla), och efter önskemål från kollegorna blev det den gamla vanliga sorten – pepparkaksmuffins. De går liksom alltid hem, hos alla. Jag tror förresten aldrig att jag har träffat någon som inte gillar pepparkakor – vad jag vet.
Det känns ju både vemodigt och sorgligt att sluta i dag, men jag är glad att jag fick chansen, och att jag orkade med hela perioden. Det har inte varit lätt, och skulle inte fungera under någon längre tid, men det var lagom så här över sommaren. Samtidigt ska det bli skönt att inte pressa mig till det yttersta vad gäller att tåla smärta, varje vardag. Och jag behöver ta hand om mig själv, träna och undersöka möjligheten att få smärtlindring. Avslut på jobbet börjar kännas som en vanlig grej…
Det ska bli skönt att slippa vara helt utpumpad varje eftermiddag när jag kommit hem, så trött att jag blir otrevlig. Kanske jag till och med får vakna utvilad någon gång. Dessutom kan jag när som helst åka dit och fika, eller bara säga hej om lusten faller på. Jag skulle gladeligen umgås med alla på vår avdelning av kontoret, och jag tror att det är ovanligt att man känner så. Det är jag tacksam för, och kommer helt klart hålla kontakten i framtiden också!
2 kommentarer
Du har varit så tapper!!!
Författare
Suger åt mig och växer lite, tack!