Riktigt lång dag i dag också, och jag är totalt slut nu. Älskaren R var ute och sprang i morse, jag sov. Sen skjutsade han omkring mig i rullstol i sex timmar på stan, tillsammans med bästa M. De hade massor av ärenden, det var sladdar som skulle köpas, datorer som skulle väljas ut för senare inköp, kaustiksoda, böcker och eluttag. Bara sånt som jag tycker är roligt… Njae, men jag hade faktiskt inga ärenden, jag ville bara vara med dem.
Vi började med lunch på något texmex-hak, och det var ganska vidrigt. Tog någon sorts vetetortilla med köttfärs, men först efter att jag rensat ut ett par deciliter smält ost var den ätbar. Inget fel på smaken, men okul att må illa för att man har ätit två hekto fett. Sen var det ärende på ärende.
Vi hade väldigt trevligt och så, men jag var väldigt trött av smärtan och orkade knappt rulla omkring själv. Det var bara i Sturegallerian det var lite folk, men de som handlar där är väl inte direkt beroende av barnbidraget. Såg en underbart mjuk väst med pälsdetaljer (fejk, antar jag), men den var så ful att jag inte skulle ha kunnat använda den. Drack kaffe på det lugnaste ställe vi kunde hitta, och rullade vidare.
Det verkade vara något generellt fel på folk i dag, för det var extremt många som blängde och glodde på mig. Både ute på stan och i Gallerian. Har de aldrig sett en rullstol förut? Jag såg ut precis som vanligt, i och för sig ganska piffig och med två snygga killar i sällskap. Sa till folk flera gånger att sluta glo, eller i alla fall säga vad det är som är så intressant att blänga på. Både R och M sa också att det var ovanligt många som tittade och vände på huvudet.
Varför? Inte för att jag tar illa upp, det är ganska kul att se folk stirra på mig och själva se ut som fågelholkar. Jag stirrar gärna tillbaka, tills folk inser det och slutar, eller säger åt dem att sluta. Kom hellre fram och säg hej i stället, om ni har något på hjärtat. Jag är inte otrevlig, men om folk blänger som om jag vore lepra-sjuk kan jag säkert bli.
10 kommentarer
1 ping
Hoppa till kommentarformuläret
Lustigt att man anno 2012 väcker så mycket uppmärksamhet för att man … tadaa… sitter i rullstol. Det är faktiskt lite sorgligt och inte lustigt.
Därför är tillgängligheten i samhälle så otroligt viktig. Att man inte skall stanna inne på grund av trappor, konstig beläggning på trottoarer, trösklar och naturligtvis den sociala tillgängligheten: man skall inte behöva bli uttittad.
Författare
Verkligen. Sorgligt, och konstigt att man måste säga åt folk innan de inser att de gör något fel!
Jag fick inspiration bland annat av ditt inlägg, när jag skrev detta på Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubbens blogg: https://goteborg.ungarorelsehindrade.se/2012/10/07/glo-inte-pa-mig/
Författare
Bra skrivet!
Det är ganska kul att möta männiksors blickar med ett leende och ett hej. Då reagerar de och slutar stirra. Jag gör likadant med sura männiksor jag möter.
Konstigt att folk fortfarande kan ställa sig och blänga som om det är första gången de ser en människa. Märkligt och en rullstol är ju inte direkt något nytt fast kanske de blängde för att de såg något snyggt. 😀
Författare
Haha, man får ju hoppas! Jag blänger gärna tillbaka, och oavsett vad man säger när man öppnar käften så hajar de till. 😉 Men när man får säga till samma människa flera gånger
– då blir jag sur!
Hm… irriterande att folk ska hålla på och glo. Konfrontera dem bara.
Författare
Ja! ”Hej, jag ser att du glor på mig. Tycker du att jag är ful?”
Hmmm…det kan inte vara så att de kände igen ditt ansikte från din blogg? Jag skulle nog kikat lite extra, men skulle nog räckt fram handen och ”piafiat!”
Författare
Då är det ju bara roligt, men det var mer som om de glodde för att de aldrig hade sett en ”normal” människa i rullstol! Blir glad om någon hälsar, men om de vara glor brukar jag säga något först. 🙂
[…] blogg heter Arga Klara och ett av inläggen heter Aldrig sett en rullstol?: ”Det verkade vara något generellt fel på folk i dag, för det var extremt många som blängde […]