Dagens stordåd

Om läkarbesöket ska det här handla, så klart. Fick alltså en ny läkare eftersom min gamla slutade, och han verkade hjälpsam. Jag hade alldeles för många ärenden för att vi skulle hinna med dem på en halvtimme, vi hann knappt ens med ett. Han kände inte alls till Ehlers-Danlos syndrom, och visste inte till vem jag kunde vända mig, eller var han skulle remittera mig. Det var ju det första huvudsyftet med besöket, men han skulle forska i det. Gick igenom medicinlistan, och jag berättade om allt jag provat, som inte fungerat.

Sen pratade vi jobb och sjukskrivning, och han skulle skriva ihop något från och med i morgon. Både han och jag visste att han behövde betydligt mer kött på benen för att det ska bli bra nog för att räcka åt Försäkringskassan, och det blir inte någon sjukersättning av ett sådant. Möjligen sjukpenning. Kanske, i en perfekt värld. Ringde Stayac på Lidingö och bad dem skicka alla journalanteckningar, och ska ringa smärtkliniken i Umeå i morgon (dit kan man bara ringa före klockan 12). Jag behöver allt jag kan få.

Mer än så hann vi inte med, det vill säga ingenting. Jag fick i alla fall en ny tid redan på måndag, och så tog han telefonnumret till min arbetsförmedlare. Han ville prata lite om vad som gäller, och kanske ordna något möte. Och i framtiden kanske även ett möte med någon läkare från Försäkringskassan. Jag berättade om hur hjälplös jag känner mig när jag inte vet var jag ska vända mig, och när man bara blir runtskickad utan att det blir bättre någonstans, och han lovade att ta tag i min situation.

Även om han inte kan hjälpa till med lindring eller bot, är det ändå en administrativ kontakt jag måste ha. Det gick inte fullt så dåligt som i det värsta tänkbara scenariot, men det gick ju inte särskilt bra heller. Förhoppningsvis vet han mer om en vecka, när vi ses igen. Jag var helt slut och tömd på energi efteråt, så några fler stordåd har det inte blivit i dag.