Det känns nästan som att vara tillbaka i vardagen i dag, efter väldigt många dagars kalasande i någon form. I går eftermiddag var hela släkten och firade den äldste i klanen – farmor, som blev imponerande 94 år. De flesta på hennes sida har blivit väldigt gamla, så jag räknar kallt med att bli åtminstone 90 jag också. För varje år ska jag ha en större och bättre fest, för hela årets pension. Så det så.
Vi hade det trevligt, och jag åt som vanligt alldeles för mycket bullar (vilka för övrigt var några av de bästa jag någonsin käkat) och tårta. Men vad gör man inte… Hur som helst, även om det känns som vardag, så är det ju faktiskt helg! Det finns folk att träffa och saker att prata om, så jag lär inte sitta hemma hela dagen i alla fall – även om det hade varit skönt.
Det är alltid fantastiskt att komma hem, även om man bra har varit borta ett par dagar. För att vara borta eller att hälsa på någon innebär alltid en resa, eller något obehagligt. Ingenting kommer gratis, liksom. Och så tar det alltid någon dag av extra mycket ont innan man är tillbaka i ursprungsläget. Förresten, handen och armen är mycket sämre i dag igen. Jag skrev två blogginlägg på mobilen i går, och det verkar ha räckt för att paja den. Skit också. Nåja, en veckas ledighet till…
2 kommentarer
Å så härliga bullarna ser ut! Tur att inte jag var med, då hade vi gjort tabberas, Klara!
/Glupska Klubben
Författare
Hehe, det blev över!