Hemma från sjukhuset

Jaha, vet ni var jag är nu då? Jo, hemma. Det var säkert en dag för tidigt, för jag höll på att svimma jag vet inte hur många gånger på väg ut genom korridorerna, men det är så oändligt mycket skönare hemma. Visst är det skönt och bekvämt att någon kommer med lagad mat och kaffe tre gånger om dagen, och kommer med mediciner när det är dags, men jag ska ju leva på färdigmat ett tag ändå. Får ställa mat- och sovklockan och tro att jag överlever ändå. De komplikationer som tillstötte är inget jag dör av, de gav mig massor av smärtstillande och de vet att jag vet hur man använder det.

Så länge man inte behöver dropp eller medicinpump, som de tre första dagarna, och så länge värdena inte är kritiskt dåliga, så finns det faktiskt ingen anledning att ligga där om man inte är en jättebebis som behöver bli omhändertagen. Det enda de gör är att fråga hur du mår då och då, förutom att ge dig mat och de piller du ändå ska käka, liksom.

Nej, jättebebis/ta-hand-om-mig/det-är-så-synd-om-mig-som-ligger-på-sjukhus – sån är inte jag. Det är nog de som kostar mest i vården, tror ni inte? Hem så fort som möjligt. Rent fysiskt är det ingen skillnad, förutom att sängen hemma är skönare. Visserligen finns det säkert de som oroar sig, men läser man på slipper man det också. En del gillar väl att bli daltade med, jag avskyr det.

Och ja, jag har svinont. Nej, jag tänker inte göra någonting den här veckan. Eller nästa heller, om jag inte måste. De sydde betydligt mer den här gången i alla fall, och jag bad att de låter stygnen sitta 3 veckor i stället för 10 dagar. Så blir det. De höjde morfindosen med 50% sista dygnet och fick med mig den hem också, för de var lite rädda för att det skulle bli något bakslag och att jag skulle få ännu mer kronisk smärta annars. Sjukt less på att vara påverkad, illamående och ha morfinklåda hela tiden, och det gör mig så trött att jag ser i kors. Jag orkar knappt ens vara rolig. Men jag är hemma!