Dagen på sjukhuset började med lite väntan, ett blodtryck (dagens lägsta hittills av alla på avdelningen, det säger mig ingenting) och mer väntan. Sedan var det information från sjuksköterskan i grupp, vi var fem stycken. Informationen var om precis exakt det som stod i foldern vi alla fick när våran operation bokades. Ok, det kändes ju nödvändigt… Sedan kom en sjukgymnast och informerade oss om hur man reser sig ur sängen och att man måste röra på sig. Okej. Som tur var slapp vi arbetsterapeuten! Av någon anledning behövdes hon inte för oss.
Sedan blev det mer väntan, en hel timme innan det var dags för träff med sjuksköterskan. Vi gick igenom hälsodeklarationen och dubbelkollade uppgifterna. Det tog fem minuter. Väntade ytterligare en dryg timme, sen fick jag träffa en kirurg – inte den som kommer att utföra själva operationen. Jag tog upp de två punkter jag hade, och han skrev in dem i journalen, men som tur var frågade jag om jag behövde tala om det på själva operationsdagen också. Ja, det är lika bra, sa han, eftersom det inte var han som skulle göra jobbet. Han skrev in lite mediciner i min journal, och det var egentligen allt. Han visste inte heller exakt vad som skulle göras under operationen, för det stod inte. Nähä.
Efter tio minuters väntan medan han pysslade med recepten fick jag återgå till väntrummet, för att fortsätta vänta där. Då dröjde det bara en halvtimme innan jag fick träffa den sista personen som var inblandad – en narkosläkare. Själva mötet tog bara tio minuter, men det var det enda meningsfulla. Hon pratade om hur det kommer att bli värre efteråt (morfinpump plus smärtstillande i dropp, som kan ge hallucinationer), och berättade om hur jag kommer att ligga. De skulle ta hänsyn till mina armbågar i alla fall, tack och lov. Inhandlade steril skrubb och åkte hem efter fyra timmar där.
Det borde ha kunnat avhandlas med två korta telefonsamtal och besparat mig en hel del lidande. De andra som var där hade inga problem att sitta ner hela tiden, eller resa sig och gå när det var deras tur, men de verkar ju få hjälp ändå. Jag stod upp i plågor hela tiden, och övervägde ett stol in-besök på akuten på väg hem. Tänk så olika det kan vara
