Igenkänning i film

Läste häromdagen en recension av en film i en tidning, och det stod: ”Hög igenkänningsfaktor”. Själva filmen tror jag var en romantisk komedi eller något annat ointressant, och den hade fått medelbetyg. Då undrar jag verkligen hur recensenten tänkte. Jaha, visst finns det kanske folk som garvar åt att känna igen sig i en situation, och känna att de inte är konstiga eller ovanliga, men jag skulle aldrig gå och se en film med hög igenkänning. När jag går på bio vill jag se en historia jag inte känner igen, som inte är bekant, som tar mig med på en resa i någon annans huvud, få nya perspektiv och bli hänförd en stund. Inte känna igen mig.

Omöjlig geometri. Igenkänning i film.

Är det inte så för alla? Varför vill man gå och se något som man känner igen sig i? Är inte det bara slöseri med pengar? Och är det inte snarare så att det är lite konstigt att man behöver eller vill se saker som gör att man känner igen sig i något, för att känna att man är normal? Jag vet inte, men för mig känns det helt främmande att betala för att se något som inte är oväntat eller som har tankar som sträcker sig utanför min box.

Sen finns det ju en gräns för hur långt utanför boxen, eller hur lite igenkänning jag föredrar att se. Science fiction, till exempel, är inte alls min kopp te. Men nog om det, och tillbaka till recensionen. Igenkänningen var hög, enligt författaren. Då kan man väl anta att filmen är ganska alldaglig och vanlig, men med små komiska inslag av mer eller mindre jobbiga vardagshändelser. Nej tack.

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2013/05/igenkanning-i-film/

2 kommentarer

    • Tofflanmaj 28, 2013 kl. 20:42
    • Svara

    Jag gillar ju mest skräck och thrillers, men nog är jag en riktigt skräcködla, alltid. Så en viss igenkänning här, tyvärr…
    5 + 2 = 7

    1. Hahaha! Jag skulle inte känna igen dig! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.