Diagnos och karusell

Läkarbesöket på Götahälsan i Mjölby i går gick bra. Eller bra och bra, som förväntat. Jag blev intervjuad en dryg timme, läkaren fyllde i ett tjockt frågehäfte, och sedan blev jag undersökt. Inga konstigheter, diagnos spikades, jag uppfyllde de två grundkriterierna för EDS och fick full pott på allt som påverkar mig på någon slags poängskala, Beightonskalan. Pratade om träning, om kost, om medicin och om hur hjärnan hela tiden får jobba extra när man är överrörlig.

Tydligen så vet alla friska människors hjärnor var kroppens armar och ben är, oavsett i vilken vinkel de är. Hjärnan behöver inte arbeta för att veta åt vilket håll benen pekar, liksom. Men i mitt fall, som extremt överrörlig, får hjärnan konstant jobba med att tänka på hur lederna är och ska vara. Det är en av orsakerna till all extrem trötthet, men det innebär även att musklerna runt omkring konstant jobbar statiskt för att hålla dem på plats.

Huvud och hjärna

Som ett gummiband – ett nytt är elastiskt och drar ihop sig när man har tänjt ut det, men ett gammalt och torrt gör inte det – jag är gammal och torr. Det är orsaken till alla ryggskott och all nackspärr, och det är orsaken till alla diskbråck. Det är orsaken till att sår inte läker. Men å andra sidan har jag extremt mjuk och len hud, vilket väl var det enda positiva som sades under hela tiden där. Och inte ens det är positivt, för det betyder att jag är sjuk.

Fick veta hur jag ska träna, och vad jag absolut inte får göra. Det viktigaste är hur jag ska förhindra att det blir värre, för frisk blir jag inte. I intervjun berättade jag om hur jag hade jobbat, och hur det hade varit de andra dagarna av veckan. När allt var klart sa han att han tyckte att 25% arbetstid var lagom i mitt fall, med min diagnos och mina symtom, och att jag måste försöka få till en långvarig sjukersättning. Jag kommer inte bli bättre, och fortsätter jag jobba och ta ut mig så mycket så kommer det snabbt att blir värre. Inte för att jag har något jobb nu ändå..

Han skulle skicka intyg med diagnos och hela journalanteckningarna hem till mig, så sen blir det till att fixa ett möte med husläkaren igen. Eller skaffa en ny, kanske. Dra igång karuseller, som jag inte vet hur det funkar Jag har i alla fall en diagnos. Jag har säkert mycket, mycket mer att säga om gårdagen, men inte just nu. Jag är så trött.


Missa inte...

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2013/06/diagnos-och-karusell/

4 kommentarer

Gå direkt till kommentarformuläret

  1. Kramar och kraft! Tänkte på dig igår när jag inte kunde skjutsa dig.
    10 -100= -90

    1. Tack snälla!

    • Pia Lindell on juni 19, 2013 at 16:18
    • Svara

    Detta är också så märkligt: varför kan inte alla dessa myndigheter själva maila viktiga handlingar sinsemellan? De kommer fram direkt och kan då diskuteras omgående mellan dom som har hand om ärendet. Och så kan alla trasiga, trötta och sjuka slippa oändliga telefonköer, pappershantering, oförstående människor…och få en stunds vila. Jag har en god vän som sen länge kämpar med att få sitt ex att begripa att denne har en dotter som behöver sin andra förälder, inte skämma bort sin nya flirt och fullständigt ignorera sitt barn. Vad gör soc? Inget. Papper finns, men telefontider? obefintliga… och denna jäkla oro och ilska!!! Jag skriver som Tofflan: KRAFT!

    1. Ja, visst är det konstigt? Den största delen läggs på mig, för inte ens min husläkare visste hur jag skulle börja. Tror det är dags att byta dylik, för övrigt…

      Det finns knappt något som oroar eller stressar mig, förutom kontakten med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Ont har jag, det kommer jag aldrig att slippa, men att slippa argumentera för varför jag inte ska jobba heltid vore skönt.

Kommentera!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: