Det blev ute särskilt mycket sömn i natt – precis som jag hade trott! Snurrande tankar, runt, fram, tillbaka, bakom och sen runt igen, ganska länge. Visserligen var jag inte tvungen att gå upp alldeles överjävligt tidigt i morse, men vi är på väg. Jag och älskaren R, till Mjölby. Nej, knappast någon semesterresa, och efter flera dagars googlande har vi fortfarande inte hittat något att göra där, förutom själva syftet med resan.
Ett besök på EDS-kliniken, alltså. Det är ungefär ett år sedan jag först fick höra att Ehlers-Danlos syndrom var boven i dramat, och sedan dess har jag frågar varenda kontakt jag har och har haft inom vården om var jag ska vända mig. Ingen har kunnat svara. Inte sjukhus, inte vårdcentraler, inte landstinget. Det var R som hittade det här stället – som har lång väntetid och kostar 3000 kronor för ett besök – men i brist på andra alternativ så måste jag ju prova. Ingen annan har kunnat svara på hur jag ska träna, äta, medicinera mig och leva, och läkaren jag ska träffa är expert.
Dessutom bör han veta vem jag ska fortsätta hos på hemmaplan, och så kan han säkert skriva ut något slags intyg – om han bekräftar den andra läkarens diagnos, alltså. Gör han inte det (vilket är högst otroligt) hoppar jag 10 steg bakåt och hamnar på ruta -5 igen. Ja, som ni förstår är det en hel del snurrande tankar. Det blir en jäkligt lång dag, och jag lär vara helt slut i kväll. Wish me luck.
