Våfflor

Jag hatar våfflor, och har inte ätit det på säkert femton år – fram till i går kväll. Eller nja, hatar kanske är ett lite väl starkt ord, men de är inte goda. De smakar bara smör, och det får mig att vilja kräkas en aning. Och så mjöl. Nja, det är inte ens gott med mängder av blåbärssylt på. Sylt i stora mängder är inte heller gott! Jag fattar inte riktigt grejen, vad är det med våfflorna som är gott? De smakar ju knappt något. Dessutom gillar jag inte vispad grädde, och jag vill inte ha en efterrätt ovanpå ”maten”. Och nej, jag gillar inte pannkakor heller. Älskaren R däremot, han älskar våfflor. Det är något av det godaste han vet, och i går kväll hade jag gått med på att det skulle bli våfflor till kvällsmat.

Jag äger inget våffeljärn, och det skulle aldrig falla mig in att ha ett stående bara för att göra våfflor till andra någon gång ibland. R äger inte heller något, men hans mamma gör – och de bor ju i granngården på lantstället. Sagt och gjort, det blev frasvåfflor, tillverkade på matbordet i ett Husqvarna-järn från 70-talet. Hela stugan var full av våffelos, och eftersom jag inte hade tänkt göra någon annan middag, så tryckte jag i mig två stycken. Det var med nöd och näppe jag fick i mig dem, de liksom växte i munnen trots att de var oerhört frasiga.

R var väldigt lycklig när han satt och mulade i sig nygräddade fettäckel. Jag tror han fick i sig nio eller tio stycken, sen mådde han lite dåligt. Kanske inte så konstigt, efter ett drygt hekto smör bara i den del av smeten han åt… Nej, våfflor är inte mat. Det är osande, stinkande fettbomber som jag tänker undvika i flera år framöver. Han får käka hur många han vill, när jag är långt borta. Gillar du våfflor?