Åhhh, vad jag saknar min stavmixer och hacktillbehören när jag är på lantstället! Det händer så gott som alltid för mig att tårarna rinner av att hacka lök, och hemma kör jag alltid lök eller grönsaker som ska ner i maten i mixern. Det tar bara några sekunder, så är allt klart i lagom stora bitar utan att att ha fällt en enda tår. Och så slipper jag jobba så mycket med händerna, vilket är bra. Jag är i och för sig ganska bra på att hacka lök, det blir pyttesmå och jämna bitar utan större besvär, men varför göra det när jag kan slippa?
Det blir mindre disk, jag slipper gråta (vilket är jävligt besvärande), och det är ingen risk att jag hackar sönder ett finger på kuppen. Det händer lite då och då, R brukar säga att jag är farlig när jag håller i en kniv – men mest för mig själv. När jag tänker efter har jag faktiskt haft ganska många fingerincidenter…
Den värsta var ju förra sommaren, när jag skulle dela en avokado och skar djupt ner i sidan av långfingertoppen, tills nageln tog emot. Jag fick en chock av att inte veta hur illa det var (för blodet sprutade ju), så jag var tvungen att sätta mig med huvudet mellan knäna, och långfingret upp i luften för att inte svimma, hahaha! Att klockan nästan inte hunnit slå halvsex på morgonen och att jag knappt hade vaknat, gjorde inte saken bättre.
Har inte skurit mig särskilt illa sedan dess, tror jag. Men så har jag slutat hacka lök och andra grönsaker också – förutom när jag är på lantstället. Det finns ju fryst färdighackad lök – vilket känns som höjden av lathet och slöseri – men det kanske vore något för en sån som jag…
