Orsaken till vår härliga eftermiddag i stan i går var ju egentligen ett läkarbesök. Och så självklart middagen hos mina föräldrar i söndags, och att vi måste hämta posten åtminstone en gång i veckan. Men promenaden genom stan och vårt besök på Myrorna berodde på att jag skulle träffa min behandlande läkare, vilket var lägligt eftersom jag har haft ordentligt ryggskott och muskelkramper ett par dagar.
Han flyttade omkring kroppsdelarna och pyttesmå bitar av skelett där inne så att det skulle bli lite bättre, men han sa att det berodde på några diskar också. Hade det bara varit musklerna, hade det inte fortsatt ner på utsidan av höften, och det inser jag ju när jag hör det. Men när man har ryggskott, eller har konstant ont på ungefär samma ställen, är det oerhört svårt att lokalisera exakt var det onda sitter. Det blir ett helt område som påverkas, och tydligen kan man med hjälp av det räkna ut ungefär vad som är fel. Fast det syns ju på mig (bilden är sedan tidigt i våras) att det inte är riktigt som det ska.
Det var i alla fall mycket skönare efteråt, men i dag är det som vanligt sämre. Hyperreaktiv. Hyper. Jag tänker inte göra något i onödan, utan bara vila på lantstället. Skulle gärna följa med R ut och trampcykla, men det går inte. Jag bör inte – det är rent ut dåligt. Har ingenting inplanerat, inget jag måste göra och det finns inget särskilt jag har lust att göra. Det verkar kunna bli en ganska fin dag ändå, så jag får väl titta på solen och räkna moln, eller nåt.
