I går morse åkte jag alltså med älskaren R till jobbet och vidare hem till stan därifrån. Det började inget vidare, när jag skulle hänga på mig ryggsäcken fastnade jag i något, och råkade vika nageln åt fel håll. Tyckte att det gjorde ondare än när vanligt, när man gör det, och efter en stund såg jag att det kanske var lite värre än vanligt också. Nåja, vad är väl en jävla vikt nagel i den sammantagna smärtan, liksom. Ingenting, det gjorde ont i tio minuter, på sin höjd. Men det ser ju onekligen lite roligt ut – och det är ännu mer blått och rött i dag än i går när jag fotade fingret.
Sen var jag jävligt kissnödig hela vägen hem, för jag bäljade i mig kaffe precis innan vi skulle åka. Det var nästan plågsamt de sista 100 meterna hem, och vid det laget gick jag inte särskilt fort heller. Någon gång framåt lunchtiden blev jag självklart hungrig, och kollade vad som fanns i kylen. Oliver, bostongurka, en bit möglig ingefära, och så en massa sylt och burkar med sådant man inte riktigt bara stoppar i sig. Jaha, Skafferiet då? Någon hade lämnat ett halvt kex i ett paket. Konservburkar, kattmat och lite torrvaror. Ris och pasta fanns det i alla fall, så jag dog ju inte, men det var en synnerligen tråkig lunch. Pasta med ketchup. Som tur var jagade R på väg hem, och tog hem både potatis och färskvaror.
Men tillbaka till fingret. Det är sällan jag lyckas vika nageln åt fel håll så här mycket, och de brukar ju alltid gå av senare på det ställe de blivit böjda. Som tur är växer de fort. Om jag hade haft såna där skitfula naglar av akryl eller gelé skulle väl hela grejen bara trilla av, och det hade ju varit ännu fulare med nio såna och en vanlig. Nåja.
