På kvällspromenaden häromkvällen var det ett ypperligt tillfälle att kolla in de små grodorna som kutar omkring när det är lite fuktigt ute. De har ett par övergångsställen på en liten väg ner mot ett gammalt båtvarv, och man får verkligen passa sig så att man inte sätter fötterna på en. Ibland kryllar det av dem – som en dag när det har regnat, och det börjar skymma – och de smälter verkligen in i bakgrunden på en grusväg. R hade ”svärisarnas” hund med sig i kopplet, så de fick snällt vänta medan jag stannade och lekte lite med de små grodorna.
De skulle undersökas, tittas på, räddas från en bil, räddas från en nyfiken hund och så självklart fotograferas. Det gick inte att ha mer än tre åt gången i handen, för då blev det lite för trångt, och så hoppade de alla åt olika håll så fort jag öppnade handen. Men jag kunde inte låta bli. Vi var borta i knappt en timme, och jag hann nog studera i alla fall 20 av de små grodorna på vägen… De är ju så underbart söta! Men man måste vara försiktig. De får inte bli varma, för de har väldigt känslig och ömtålig hud.
Antar att de är väldigt unga exemplar av vanlig groda (Rana temporaria) som det finns gott om här. Gillar verkligen de små kräldjuren, de är vackra och roliga att studera. Inte för att jag lär mig något om livet av att kolla på en grodjävel, men de är i alla fall mer underhållande än många människor jag har träffat i mitt liv.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Håller fullständigt med vad du skriver i sista meningen. 😀 Får ofta ut mer av naturen än från vissa människor.
Författare
Visst är det fascinerande – och konstigt – att det är så! 🙂
Så sööööööt!!!!!
/Grodfetischist Tofflan
Författare
Urgulliga! Det tar mig en halvtimme att gå förbi det där vägskälet där de hålls, för jag måste titta på varenda en!