Trötthet vid smärta

Trötthet vid smärta, alltså. Något jag upplevt mycket av i veckan, för jag blir så trött varje gång jag har gjort något. Efter utflykten till Strängnäs i söndags förra veckan sov jag i ett par timmar när jag kom hem, och efter att jag blivit bortglömd i det där shoppingcentret i måndags var jag helt slut. Det finns verkligen ingen ork kvar till att vara social, stå eller knappt ens sitta. Jag ogillar verkligen att somna och sova hårt mitt på eftermiddagen, för man blir så slö hela kvällen, men ibland har jag verkligen inget val. Jag blir så trött av en utflykt, att jag bara kraschar.

Ska jag göra någonting en dag, så gör jag det helst mitt på dagen. Då hinner jag slappa och anpassa värktabletterna efter dagsläget och vad jag ska göra. Då behöver jag inte ha någon ork kvar till på kvällen, utan kan tillbringa den med att göra absolut ingenting, om jag vill. Händer saker på kvällen, till exempel att jag ska ut och svira eller käka någonstans, så funkar det sällan att jag har gjort annat än att vara hemma under resten av dagen innan dess. Tyvärr.

Så länge jag är igång är det ingen större fara, så jag kan vara ute en hel dag, men så fort jag kan slappna av och vara för mig själv så går luften verkligen ur mig. Det blir längre återhämtningsperiod (det innebär alltså i antal dygn, inte timmar), om det blir en heldag, men det funkar då och då. Har jag däremot varit ute och gjort något på förmiddagen, åkt hem, och sedan måste ut på något igen på eftermiddagen eller kvällen – då är det skitjobbigt. Att följa med och handla eller gå till gymmet är fruktansvärt.

Så länge det är kul går det ganska bra. Och så här är min trötthet vid smärta som är kronisk och svår. Tröttheten är också kronisk, enligt min journal. Det lär inte bli bättre, tur att det finns kaffe.