När vi var på lantstället i helgen kom älskaren R på att han skulle baka bröd. Det har han kommit på kanske en gång i veckan ända sedan i början av sommaren, men det har aldrig blivit av. Jag brukar baka bröd någon gång då och då när vi är där, och hemma har jag en bakmaskin som jag kör ibland. För att förenkla sitt bakande så köpte han någon färdig ciabatta-mix, där man bara skulle tillsätta vätska och jäst. Även det här var i början av sommaren. Nu rensade vi kylen lite grann, och då hittade jag paketet med jäst som han köpte för ändamålet, någon gång för ett par månader sedan.
Den hade krympt, och var säkert en halv centimeter mindre på varje sida. Antar att det var vattnet som hade försvunnit, för den lilla tärningen var stenhård. Och att det var levande organismer gick det inte att ta miste på…
Grå, grön, brun, luddig – men med en inte alltför oangenäm doft. Den luktade konstigt nog inte ett dugg mögligt, bara som jäst brukar göra. Jag fattar inte hur såna där saker lyckas gömma sig i kylskåpet, i facken i dörren där man ställer flaskor och sånt. Nä, det blev ingen bakning, den där gamla jästen åkte ut fort.
En annan gång för nästan ett år sedan bakade ju R olivbröd med jäst som hade bäst före-datum nästan ett år innan han använde den, men då var det torrjäst. Det jäste inte ett jäkla dugg, utan var kompakt som blött skumgummi. Smaken var finfin, men om brödskivan var tjockare än två millimeter var det oätbart. R har försökt sig på att baka bröd 3 gånger på ett år, och en gång blev det perfekt, en gång blev det okej, och det kompakta fick vi kasta. Det roliga är att han kan misslyckas ett par gånger till, och det blir ändå billigare än att köpa färdigt bröd, fullt med socker och tillsatser…
