Ibland längtar man bort

Ja, ibland längtar man bort. Bort från jobbet, från området man bor i, eller kanske från ett förhållande. Eller som i mitt fall – bort från min egen kropp. Jag vill ha en som är bättre, och eftersom jag inte kan få det så känner jag ofta att jag vill någonstans. Jag vill slippa allt tjafsande med myndigheter, jag vill orka vara social en hel dag, jag vill orka göra något en hel dag. Jag vill åka utomlands, jag vill upptäcka och jag vill tänja på mina egna gränser. Jag vill äventyra, sporta och träffa mina vänner.

Ibland längtar man bort, men man kan inte göra så mycket åt det. Självklart är det upp till en själv att se till att livet är så bra som det kan bli, både vad gäller jobb, eventuell omskolning och flytt om det skulle behövas, och så självklart sin egen hälsa. Allt sånt är för det mesta upp till individen själv. Men så finns det fall där man inte kan göra ett enda dugg själv för att förbättra det område man vill. Och där är jag. Vissa dagar är min katt där också. Hur fasen går man vidare?

Söt katt står vid ett staket och ser drömmande ut. Ibland längtar man bort.

Det kan vara tvärstopp, och man ser ingen annan lösning än att gå hem igen. Hem till sina gamla invanda mönster. Ibland bra sådana, ibland dåliga – men oavsett hur bra de är så växer man inte av att göra samma sak hela tiden. Man måste tänja på gränser, göra saker som är obekväma, som man känner rädsla för eller är oroar sig över för att utvecklas. Jag vägrar stagnera, men i många avseenden säger min kropp nej och degenererar så sakteligen i stället för att bli snabbare, starkare och smidigare. Och min hjärna? Ja, den har jag inga problem med att utveckla och hålla i form. Livet blir bara så mycket tråkigare och jobbigare när hjärnan avskyr tidsfördriv som TV eller fredagsmys, och kroppen inte hänger med. Jag längtar bort – kan du ta med mig dit?


Missa inte...

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2013/09/ibland-langtar-man-bort/

4 kommentarer

Gå direkt till kommentarformuläret

  1. Fint inlägg! Jag kan inte ta dig bort, men jag längtar bort också ibland. Till ett ställe där det finns jobb för mig…

    1. Tack! Ja, jag får drömma mig bort när det går i stället. Verkligheten blir lite för påtaglig ibland, oavsett hur mycket man försöker distrahera sig och distansiera sig från den… Men det kanske vänder för oss båda. 🙂

    • Annika on september 20, 2013 at 20:54
    • Svara

    Ibland nås jag av insikten att kroppen kanske aldrig blir bättre än så här. Men jag orkar inte riktigt ta in det. Men jag märker att jag inte längre tänker: bara det här går över ska jag…

    Jag kanske skulle våga längta bort till en annan kropp men jag törs inte riktigt göra det heller. Det finns en acceptans i att nu är det så här för att jag ska kunna längta bort. Är tyvärr kvar i absolut förnekande. Det känns som om du kommit längre än jag har. För att komma vidare behöver man nog våga ta in att nu är det så här, hur gör vi nu? Tack för en blogg som väcker tankar och hjälper mig en liten bit på vägen mot acceptans.

    1. Ja, det är nog lite olika hur lång tid det tar att acceptera sin situation. Jag har nog aldrig tänkt ”bara det här går över”, och jag tror att jag har ställt om till ”jag blir aldrig frisk, lika bra att göra det bästa av det” ganska fort.

      Förnekande går nog inte att undvika, men ju fortare man kommer ur det, desto bättre. Man får ändå aldrig tillbaka de dagar och den tillvaro man har haft förut, även om man är helt frisk, så varför inte göra framtiden så bra som det går? Önskar dig allt gott, och stort tack för fina ord!

Kommentera

Your email address will not be published.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE