Uppfattningen om mitt utseende

Ibland funderar jag på det här med hur jag framstår, när det kommer till mitt utseende och uppfattningen folk får om mig. Och då menar jag inte i relation till något annat än min smärta, det har absolut ingenting med vikt, tuttar eller löshår att göra. Smärtan har blivit värre de senaste månaderna. Utstrålningen i benet på grund av trasiga diskar tilltar för varje vecka, lederna i händer och armar gör extremt ont, och ryggen ska vi inte ens prata om.

Jag vet inte om jag nämnde för ett tag sedan att jag börjar få ont i höger knä också, men så är det. Det började för några månader sedan med att jag inte längre kunde krypa upp och stå eller sitta på knä för att avlasta ryggraden, och nu gör det även ont när jag sitter stilla, men framför allt när jag går. Och jag känner ju igen smärtan, jag vet precis vad det är. Det kommer inte att gå över. Varje gång benet är rakt, på gränsen till översträckt i knäleden, då gör det ont. Och det är så vid varje steg.

Men folk säger att jag ser så pigg och snygg ut, trots att det är raka motsatsen från hur jag känner mig. Uppfattningen om mig är tveeggad. Vissa gånger är det ju bra, för jag blir ledsen av att prata om hur ont jag egentligen har. Det slipper jag göra, när jag ser ”normal” ut, och om jag inte har ortoser, krycka eller rullstol. Samtidigt är det ju inte bra, på så vis att folk bildar sig en uppfattning efter vad de ser, och den uppfattningen är svår att ändra – oavsett vad jag säger.

Arga Klara. Om uppfattningen folk har om mitt utseende.

Det är klart som fasen att man mår bättre om man känner sig snygg, så jag sminkar mig gärna lite och har alltid hyfsat snygga kläder på mig när jag går ut. Hemma lodar jag runt i bekväma kläder, oftast leggings och en t-shirt. Jag tänker inte sluta med det, oavsett hur ont jag har – om det inte är så att jag en vacker dag får för ont i händerna för att göra det. På det stora hela är det kanske bra att det inte syns, samtidigt önskar jag så starkt att det på något sätt gjorde det. Kanske folk runt omkring mig skulle bli lite mer försiktiga, och kanske jag skulle få mer hjälp. Jag är helt enkelt inte vad jag ser ut att vara, men jag vet inte om det går att ändra på.

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2013/11/uppfattningen-om-mitt-utseende/

4 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

    • Nitiznovember 16, 2013 kl. 20:36
    • Svara

    Förlåt för att jag svarar igen, men jag förstår dig fullt ut! Jag känner precis likadant! Jag fick RA för fem år sen då min andra dotter fötts och ibland är det väldigt frustrerande att det inte syns att jag har ont. Helt klart känner jag mig mindre ”sjuk” om jag fixar till mig. Men ibland önskar jag att det kunde synas när jag har ledvärk så att folk lät bli att be mig om hjälp…

    1. Be inte om ursäkt, jag blir bara glad av kommentarer i mängd! 🙂

      Det är så väldigt frustrerande, för man är ju inte det man verkar vara. Samtidigt vill jag ju inte se ”sjuk” ut! Det gäller nog bara att bli väldigt tydlig och rak när man pratar om det, och kanske även påpeka att man inte känner sig som man ser ut. Jag föredrar att prata med myndighetspersoner i telefon av just den anledningen – hjärnan kan inte anpassa sig till vad ögonen ser särskilt fort, och det blir fel även om det inte är meningen. Problem!

        • Nitiznovember 17, 2013 kl. 00:56
        • Svara

        Ja, jag känner igen det.. sen känner jag så att jag vill inte bara ”haspla ur mig” att jag är reumatiker, och få kommentarer som: stackars dig! Samtidigt som jag inte är rädd för att berätta det, och hellre vill berätta i början av en ny vänskap.. knepigt det där…

        1. Ja, jag avskyr när folk tycker synd om mig. Folk i allmänhet pratar på samma sätt med någon de tycker att det är synd om, som med någon som är trögfattad, eller som ett litet barn. Det är inte ok!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.