I morse åkte jag för att träffa en nu sjukgymnast, för ett slags introduktionsmöte. Det var en kvinna i 50-årsåldern, och jag gillade henne direkt. Jag berättade om sjukdomen, mina symtom och vad jag klarar av, och hon lyssnade utan att avbryta och förstod vad jag menade. Hon lyssnade utan att bry mig om att jag hade sminkat mig och satt på mig fina kläder, och förstod problematiken.
Vi pratade i en timme, ungefär. Hon visade några enkla övningar som jag kan göra när som helst och var som helst, som kan hjälpa mina stackars muskler att få balans. Jag är starkare på vissa ställen än andra – som till exempel utsidan på vaden, jämfört med insidan. Saker jag har känt till, men inte vetat vad jag ska göra åt dem. Det var en bra timme, och jag är hoppfull inför nästa besök. Det ligger bra till, nära Medborgarplatsen.
Vi bokade in fyra tider till att börja med, och det verkar lovande. Pengar känns oviktigt, om det funkar. Men ni vet ju hela den historien redan – jag gör vad som krävs, eftersom ingen hjälper mig. Jag är glad om jag kan få kalla henne min nya sjukgymnast, för hon var genuint mysig och kompetent.
Efteråt träffade jag den fabulösa Fru Hatt, och vi gick till Sturekatten där vi åt godsaker och pratade. Vi är skrämmande lika, och just i dag var det mest goda nyheter som vi hade att dela med oss av. Jag är så glad för att en del saker har löst sig väldigt bra för hennes skull, och håller tummarna för att det är min tur snart. En väldigt bra dag, alltså. Och mina fötter är faktiskt riktigt varma i de där nya strumporna, återkommer med ett mer utförligt betyg senare!
