Potatisgratäng

Jag lagade potatisgratäng i går, med jävligt mycket vitlök. Det är gott. Riktigt gott faktiskt! Jag föredrar min gratäng med riven potatis i stället för med skivad, för då blir den inte lika blöt och slabbig som den annars kan bli. Men jag hatar att riva potatis. Knogarna går sönder, det flyger strimlor av potatis över hela jävla köket, och det gör ont att hålla så hårt i sakerna när man använder ett rivjärn.

Så vad gör man? Jo, man låter älskaren R plocka fram en gammal rivmaskin från 80-talet, med vev. Han tyckte till och med att det var roligt att stå där och veva, dessutom fyllde vi en stor ugnsform på bara ett par minuter. Bra. Många potatisar, en lök eller två, fyra eller fem vitlöksklyftor, en massa salt och peppar, grädde och mjölk. Ost på – även den riven av R.

Borde faktiskt äta potatisgratäng oftare, för det är så gott! När R hade ätit upp sin portion (med en köttbit och lite sås till), så skulle han bara ta en smal bit potatisgratäng till. Och visst var den smal, men när den gick längs med hela formen blev det ganska mycket mat – närmare bestämt en hel tallrik med bara potatisgratäng… En gång smulade vi i chèvre-ost i, det blev fantastiskt bra. Hmm, känner att jag måste experimentera mer med gratäng. Sååå gott.