Funderingar och sömnlöshet

Jag kunde inte sova i natt. Vet inte varför egentligen, men sömntabletterna hjälper ju inte mot smärta och funderingar. Mina funderingar rör främst den där handläggaren på Försäkringskassan som ville ha en telefonintervju med mig. Jag fick brevet i tisdags förra veckan, och hon var sjuk hela den veckan. Den här veckan började jag med att lämna ett meddelande på hennes telefonsvarare, för det stod i brevet att jag skulle göra det om hon inte svarade, och jag har försökt att ringa tio gånger om dagen sedan dess. Aldrig tillgänglig, inget svar, och hon har själv inte ringt upp.

Det är alltså tio dagar sedan jag och min handläggare hade kunnat klara av den här intervjun på, men under tiden har ingenting hänt. Allt står stilla. Jag vet inte varför det tar sådan tid och är så svårt att få tag på henne – skickar man en förfrågan så jobbar man väl med ärendet? Dessutom har de ju mitt telefonnummer – och ett meddelande från mig att jag sökt henne. Tio dagar ytterligare, då jag lever på luft.

Telefon. Funderingar och sömnlöshet.

När jag har betalt avgiften för lägenheten, Färdtjänst, telefon, internet och försäkring, har jag ungefär 1300 kronor kvar i månaden. Drar jag bort kostnader för medicin och läkarbesök, utslaget på ett år, blir det ungefär 1000 kronor kvar. Det ska räcka till mat, kläder, behandlingar och träning. Nöjen finns liksom inte med på kartan i den världen – och inte behandlingar heller. Det är dessutom något jag verkligen skulle behöva nu, särskilt efter att jag ramlade i helgen. Att jag desperat behöver en ergonomisk sittkudde och matta att stå på får jag ignorera – jag har inte klarat av varken att sitta eller stå mer än några minuter åt gången de senaste dagarna.

Nej, det kanske inte är så konstigt att jag inte fick sova. Tyvärr dröjer det ju ända till tisdag innan hon har telefontid igen, så det är fem dagar till i min lilla luftbubbla med funderingar. Synd att klaga, jag lever ju. Men hur kommer det sig att de som lever på existensminimum av andra anledningar än att de är sjuka, har mer över varje månad än jag…?


Missa inte...

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2014/02/funderingar-och-somnloshet/

12 kommentarer

Gå direkt till kommentarformuläret

  1. Men detta är ju inte klokt!!! Hur kan de få fortsätta icke-jobba på det här viset??? Ingenting händer ju och du tvingas leva på luft. 🙁 👿

    1. Det går tydligen utmärkt, jag har ju bara en ovanlig sjukdom som ingen vet något om! 🙁

  2. Det var en bra fråga, men något svar på den finns nog inte. Det är inte klokt hur de behandlar dej precis överallt!! Har du fått onda ögat på dej?
    Kram

    1. Jag börjar nästan tro det, men det är ju inte direkt så att jag har valt att bli sjuk! Kram! 🙂

  3. Nej självklart att du inte ha valt det. Det har nog ingen normal människa.
    Hoppas att det vänder snart. För man har ju inte hur mycket styrka och ork att hålla på och kämpa som du gör med myndigheter o dyl. Det räcker med din sjukdom, och blir över. 🙁
    Godnattkramar/Monica

    1. Jo, så är det. Ibland vill jag ge upp, men samtidigt känns det som jag inte kan. Jag måste försöka!

  4. Jadu, jag vet precis hur det är att vänta på fk… Dumt att skicka det där brevet om hon inte ens är anträffbar alls på över 1 vecka. Usch hoppas att det blir bättre för dig snart.

    1. Ja, verkligen! Man får ju upp förhoppningarna och tror att de i alla fall jobbar med mitt ärende, men tydligen inte… Tack!

    • Åke on februari 8, 2014 at 12:03
    • Svara

    Jag skulle kunna dra massor med olika underliga skrönor jag upplevt genom tiden .. jag krockade med Mc januari 1983 vilket slutade i en lårbens amputation dec 1996 och rent ekonomiskt blev jag bedömd till 65 % invaliditet vilket är ekonomisk vinkel är bra , över 50% är man ekonomisk invalid och allt bli enklare ,.. och slutligen blev jag sjukpensionär 2000 ,, så det tog i mitt fall 17 år för kassan att ta beslutet att jag inte var arbetsför

    men som sagt jag kan berätta massor med historier jag knappt skulle tro på om jag inte hade upplevt dom själv och historierna upprepar sig varenda gång jag fick en ny handläggare..

    i mitt fall var problemet att initzialt kam jag in som ett okompicerat lårbensbrott , och med det så hamnade jag i det facket och tjá ett benbrott det läker på 3 månader så vad faaan gör jag sjukskriven så pass långt efter olyckan ?? väl inlästa på mitt fall blev det bättre med varje ny handläggare men det var först efter jag gjort ett ”IRL” besök och fått visa upp mig och mina skador för handläggaren som jag fick ett bättre bemötande ,,, jag var ju som sagt bara ett benbrott i deras papper

    jag blev T.O.M FRISKFÖRKLARAD under denna tid , det var i samband med att dom fick reda på att jag fått min första protes , en protes som dessutom aldrig fungerade , och jag har tyvärr än idag till dagens datum inte en fungerande protesförsörjning pga fantomsmärtor

    Jag är GLAD att jag slipper sjuka kassan idag , har ett flertal kompisar som har handläggare som inte ens behärskar det svenska språket och det gör ju inte det hela enklare

    men trots allt ,, det är nya tider och nya handläggare men det enda KONKRETA rådet jag kan ge dig är att precis som jag gjorde boka in ett möte ”irl” med din handläggare så dom får skaffa sig en uppfattning om dina problem och allrahelst med din udda sjukdom ,, det finns ett flertal ”hittepåsjukdomar” idag och ett stort antal människor som försöker utnyttja systemet och tyvärr är det inte alls ovanligt att handläggarna inte kan se skillnad på dessa två avarter ( dvs din riktiga ovanliga sjukdom och ”hittepåsjukdom” ( och samtidigt vill jag infoga en asterix * här för många ”riktiga” sjukdomar BÖRJAR sin karriär som en ”hittepåsjukdom” innan dom lyckas lokalisera/diagnostisera den ,, EL ALLERGI var väldigt länge en ”hittepåsjukdom” )

    Hur som .. BOKA ett möte , jag tror du är ett ”ufo” för dom idag ,, det är dags och LANDA i knät på dom så dom märker att både du och din sjukdom finns på riktigt

    1. Ja, du har nog helt rätt, men jag lyckas inte ens få tag på dem! Har precis fått avslag på min ansökan om handikappersättning också, trots att det står klart och tydligt i lagtexten att jag borde ha rätt till det.

      Det kan liksom inte vara upp till mig att utbilda läkare, se till att de skriver korrekta remisser och att instanserna dit remisserna skickas tar emot mig och ger mig det jag ber om för att klara min vardag, men så ser verkligenheten ut…

    • Åke on februari 9, 2014 at 00:22
    • Svara

    nä det är inge roligt att lära folk sitt jobb.. dt är snarare PINSAMT och trots allt är vi (du och jag ) starka människor ,, jag tänker lite vidare och funderar vad som händer med alla dom stackare som fortfarande ha respekt för läkare ,, nu menar jag inte att man ska vara otrevlig mot en person bara för att han/hon är läkare men trots allt är det DU som är expert på din kropp ,, sen handlar det bara om att LYSSNA för läkaren och kunna klura ut vad den kan göra för att hjälpa dig

    Min saliga mor som gick bort 99 jobbade hela sitt liv inom sjukvården och på karolinskas akutmottagning enda tills hon fick sluta pga att kunna vårda mig hemma ,, sen blev hon sjuk osv men när jag kom in på akuten 83 så var hon i full fart i arbetet men var naturligtvis ledig den dagen jag krockade ,
    hon satt hon mig på intensiven och träffade många läkare /kollegor från akuten och hon jobbade även under min första sjukperiod på intensiven och då sa andra läkare som sett mig på iva att nu måste dom göra ”det” annars kommer ” det” och hända ,, tyvärr trots ”inre” kontakter inom sjukvården så blev jag brutalt felbehandlat i skymundan framför ögonen på min egen mamma ,, hur som helst det hon (mamma) sa var att hade hon inte varit med genom hela min ”resa” och hon fått sett hur illa det fungerar skulle hon ALDRIG NÅGONSIN trott på en person så skulle återberättat detta ,

    ang att lära läkare sitt jobb ,, har du inga problem med att få morfin utskrivet ? jag tar i nuläget 100 mg till natten så det går ut i flygande fart , och varenda gång man byter läkare så börjar samma historia igen ,, jag tycker att det MINSTA man kan begära av en läkare är att dom ska kunna se skillnad på en pundare som söker stimulansia och en patient som tar den mot smärtor ..

    till saker hör att MORFIN INTE är en vedertagen behandligsform mot fantomsmärtor så det är inte helt ”okay” att man skriver ut så stora doser till en som inte ens hr en diagnos som det rekommenderas för

    det är bara PINSAMT att läsa din historia ,, sånt här får inte hända men som vanligt är det dom svagaste i samhälle som ryker först ,, men du har både skinn på näsan och vassa armbågar så jag är helt övertygad om att du kommer få tag i nån som kan försöka hjälpa dig ,, jag gav dig tipset tidigare och nu börjar jag återupprepa mig (inte tjata 🙂 mannen som kan hjälpa dig hetr bertil faijersson ,,, GO GIRL GO !! ( och berätta när du varit där )

    1. Nä, jag skulle inte bli förvånad om folk inte trodde på mig heller, för en del saker är helt bisarra!

      Jag har inga större problem med att få det utskrivet, men varje ny läkare (om man får en ny ungefär var tredje gång på vårdcentralen) vill ju dra ner dosen eller byta ut det mot något annat. När jag sedan berättar att man kan jämföra smärtan hos EDS-patienter med den hos döende cancerpatienter brukar det inte vara något större problem, men visst har det hänt att läkare har vägrat. Då blir det oftast en tur till akuten dagen efter…

      Tack Åke, jag gillar verkligen ditt stöd och dina historier! Har lite problem av annan art nu, ett litet krig mot Försäkringskassan, så just nu går alla resurser till det, men jag har bokmärkt Faijersons hemsida till senare! 🙂

Kommentera!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: