Att inte vara på riktigt

Jag undrar hur det känns att inte vara på riktigt. Alltså, hur det känns att ha gjort om sin kropp och sitt ansikte så mycket, att man är långt ifrån den man egentligen är. Jag tror att de allra flesta känner sig annorlunda bara de sätter på sig sina finaste kläder och smycken. När man gör sig så fin som möjligt, eller klär ut sig i något de vanligtvis aldrig bär. För mig räcker det med att jag tonar håret eller sätter på mig en riktigt snygg klänning för att jag ska känna mig annorlunda. Då är jag ändå ganska mycket på riktigt. Skulle jag ha en hårförlängning skulle jag bli en helt annan person.

Men hur är det då om man har opererat brösten (av en kosmetisk anledning)? Och näsan, läpparna, har fejknaglar och löshår, kanske till och med tatuerat in smink i ansiktet. Känner man sig som att man är på riktigt då? Det finns ju inte mycket kvar av den man egentligen är. Det är så mycket fejk på ytan, att den riktiga människan inte går att hitta vid varken det första eller andra mötet.

Docka med peruk

Känna sig som sig själv?

Känner man sig mer som sig själv, om man gör allt det här utan att genomgå ett könsbyte? Vaknar man på morgonen och känner sig som en lite bättre variant av sig själv? För det är man ju verkligen inte, det känns snarare tvärtom. För mig framstår det som om man är så missnöjd med den man är på riktigt, att man vill dölja det. Det är inte en förbättring, det är en mask.

Kvinnlighet sitter inte i bröst, hår eller naglar. Det sitter i hur man beter sig. Ser man ut som en kvinna (eller en docka) men beter sig som ett barn, då är man fortfarande ett barn. Ser man ut som en helt normal kvinna eller tjej utan några särskilt framträdande blonda eller uppumpade attribut, men beter sig som en ansvarsfull och mogen människa, så är man mer kvinnlig än någon som inte är på riktigt någonsin kan bli.

Om man känner sig tvingad till att operera brösten, och säger att man känner sig så mycket mer kvinnlig efteråt, så är det ju bara en fråga om sin egen inställning till sin egen kropp. Och om hur man felaktigt associerar att ha större bröst med att vara en kvinna.

Kläder passar inte

Ett vanligt argument hos många som opererat brösten är att kläder inte passade innan. Nej, de kläder som säljs i de stora kedjorna passar sällan, oavsett hur man ser ut. Byxbenen är för korta, axlarna på tröjan är inte breda nog – eller vad som helst. Man blir inte automatiskt snyggare för att man har större bröst, så länge man inte kan klä sig efter sin kroppsform. Men hur känns det att inte vara på riktigt? Att ha förändrat sitt utseende på så många sätt, att den man egentligen är har försvunnit…?


Missa inte...

Permalänk till denna artikel: https://argaklara.com/2014/05/att-inte-vara-pa-riktigt/

6 kommentarer

Gå direkt till kommentarformuläret

  1. Nu tänker du som jag. Det är sådant som håller mig vaken på nätterna. Vem behöver jobba när det finns saker att filosofera över.
    Förr tyckte jag det var så in i helvete ytligt att fixa med bröst, läppar och annat. Sedan fixade jag mina tänder av estetiska skäl och då slog det mig att det var lika ytligt som en bröstförstoring. Hmmm…..

    Då kom jag till insikten att folk får göra precis som dom vill. Det kan vara ytligt när det finns människor som inte har mat för dagen och vi sprutar kollagen i läpparna. Å andra sidan har vi råd och blir någon gladare av lite kroppsförbättring rör det inte mig. Ytligt kanske men jag ler i alla fall mer nu för tiden. 😀

    Natalie Portman är supersexig i en del filmer. Smal eller inte. Var går gränsen? Jag är ju så smal att solstrålarna missar mig. 😀

    1. Haha, ja! Jo, visst är det ytligt, men tänderna eller en krokig näsa är ändå en liten del jämfört med att helt och hållet göra om sig själv, så att det knappt går att känna igen en person efteråt. Att le mer är en positiv förbättring, men jag undrar hur det känns att liksom bli någon annan… Kanske det är bättre, i vissa fall! 🙂

  2. Må så vara och ibland kan det behövas lite fix för att kroppen ska fungera bättre. Fixa till behagen för att nedlägga en partner kanske kan anses något mer ytligt. 😀
    Det där med utseende är alltid lite krångligt. vad som anses vara vackert skiljer sig åt men det kan nog vara så att de som tar i lite för mycket känner sig mer i behov av uppmärksamhet. Om de har sämre självförtroende, -känlsa låter jag vara osagt då jag inte gillar hjärnskrynkleri men vissa har nog ett starkt behov att vara ”älskade”.

    Lulu Carters läppar var inte vackra efter att hon kört in något i dom. Jag är född med fläskläpp. Det är kanske inte det snyggaste men vad fan ska jag göra???? 😀 Det ser i alla fall bättre ut i original.

    1. Haha, Lulu Carters läppar verkar vara hatade av alla! Ja, hela grejen är en av de saker jag aldrig lär fatta. Men om någon älskar mig för mitt förlängda hår skulle jag ta en funderare…

    • emilia on november 3, 2014 at 16:58
    • Svara

    Väldigt intressant inlägg och svar.

    Håller med i nästan alla punkter. Det enda jag gör som är ”fake” är att jag då och då beställer hem löshår från http://www.hairtastic.se Men det gör jag för mitt egna välbehag då jag trivs att skifta mellan kort och långt hår under året. Hårförlängningen gör det möjligt för mig att växla snabbare än att vänta år för att det ska växa ut för att sedan klippa av det.
    Aja nu har jag skrivit av mig:)
    Kram

    1. Ja, det är ju ändå roligt med förändring, jag tror att det är något vi alla mår bra av ibland och hår växer ju tyvärr inte så fort som man önskar ibland. Enbart löshår är ju inte en permanent förändring, men det gör säkert att man känner sig lite annorlunda. Jag skulle nog känna mig väldigt annorlunda, i alla fall! 🙂

Kommentera!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: