Min stackars katt, den dummare av mina luddskallar med trasig klo, var utan mat efter morgonmålet häromdagen. De hade tillräckligt till frukost, men sen tog det slut och matskålen skulle inte fyllas på förrän älskaren R kom hem på kvällen. Ve och fasa. Ack och ve, stora bestörtning och avgrundsdjupa oro! Den ena katten, svarta faran, han tog det med ro och ägnade dagen åt det han brukar: Gå ut och äta lite gräs, se sig om samt vila i mitt knä.
Den grå katten däremot, hans liv gick från bra till förtvivlat uselt så fort den sista matbiten var uppäten. De är vana vid att alltid ha mat framme, och de äter när de är hungriga. De vräker inte i sig några mängder, och så äter de foder för gamla kastrerade kattgubbar, som inte innehåller så mycket kalorier som vanlig mat. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Varje gång jag gick förbi köket kom han susande och svassade runt mina fötter, och satte sig uppfordrande vid matskålen och jamade intensivt.
Han fick härda ut ända till kvällen, och han är aldrig så gosig som när matskålen är tom. Han är ingen typisk knäkatt förutom när matskålen är tom, eller när det håller på att ta slut. Även om det finns tillräckligt för att räcka ett dygn till, så börjar nivån bli kritiskt låg och det är alltså bäst att hålla sig väl med matte. Stackars övergödda fettokatt. Eller njae, så illa är det inte, men han är och har alltid varit ganska stadig. Big boned. Nu är matskålen utbytt mot en stor automat, så börjar nivån bli låg och ska han ha något får han peta fram det själv. Räkna inte med mattes hjälp.
