Hela förmiddagen gick i väntans tecken. Väntan på att en veterinär från djursjukhuset skulle ringa och lämna någon slags besked om hur det var med min stackars kattfan. Jag gick upp ganska tidigt, och hade sovit ganska oroligt, så jag var trött. Ni vet, så där så att inget kaffe i världen hjälper. Det var en lång väntan, men strax innan lunch hörde de av sig.
Blodproverna hade inte visat något konstigt, men de väntade fortfarande på ett provsvar. Han har fått lugnande när de hanterar tassen, och antagligen någon anpassad antibiotika också. Han har blivit så mager, stackarn. I går kväll hade han ätit, kissat, sovit och kräkts. Han har inte alls mått illa de här veckorna, men i går spydde han i sin tratt när sköterskan undersökte honom. Tvättade av huvudet så gott jag kunde, och det verkade som om han tyckte att det var skönt att slippa själv. Ingen ork. Hoppas verkligen att någon som jobbar där har tid att klappa honom och klia honom bakom öronen.
Vi fick alltså inte hämta honom i dag, och jag kommer inte att få hämta honom i morgon heller. Den väntan fortsätter. De ska i alla fall höra av sig i morgon också, men eftersom jag ska på magnetröntgen på förmiddagen så är chansen stor att de ringer när jag blir genomlyst. Usch, hur fasen kunde det bli så här? Sommarplanerna ligger på is. Katten ligger på sjukhus, och jag ligger snart i en gigantisk magnetisk tub. Yay.
