Det känns så konstigt. En stor och utmärkande del av min familj är puts väck bortryckt, utan någon förvarning. Bara för ett par dagar sedan trodde vi ju att det bara var ett sår på en tass som inte ville läka, men de sista tre dagarna gick det så fort att det var uppenbart att något var fel. Och två av dem låg han på sjukhus.
Det kändes så tomt och konstigt när vi kom hem efter att han fått somna in. Jag städade undan lite av hans saker, och på kvällen i går kändes det ändå lite som en lättnad att han inte fanns längre, när vi fått reda på hur allvarligt det var. Visst, tårarna rann så fort jag tänkte på honom, men jag skulle aldrig ha kvar honom i bara ett par extra dagar bara för min egen skull när det var så dåligt. Jag sov oroligt.
I dag åkte vi till lantstället. Städade bort hans tratt, torkade bort blodfläckar från golvet, och det var en så underlig känsla att bara ha en katt kvar. Jag sov hela eftermiddagen, och han låg på mig. Han är orolig också, går och jamar och letar efter den grå luddskallen.
Han är så himla känslig för när jag är ledsen också (och ylar till och med ibland när jag gråter), så jag skulle tro att han håller sig i närheten. Undrar hur han kommer att bli påverkad i framtiden. Han är ju trots allt 13 år gammal och leker så gott som aldrig, så jag tror inte att han skulle uppskatta en ny kattunge särskilt mycket. Vi får sikta på att ha det bra tillsammans, bara vi.
