Dagens ärende inom vår härliga vårdapparat, nummer fem för veckan: Handspecialisten på sjukhuset. Jag gillar henne, hon är bra och har många kontakter med folk som kanske vet något om hur jag ska gå till väga för att tjata till mig hjälpmedel och sånt.
Men jag känner mig ganska stressad över det där med att byta husläkare precis när jag behöver typ det viktigaste medicinska intyget någonsin hittills, och jag räknar inte med att få något. Med lite tur får jag medicin, om hon inte har några invändningar, vilket många har.
Du kan inte ha så ont att du behöver allt det där.
Eller:
Det där är beroendeframkallande, du får bara äta det i fyra veckor.
Ja, men bota mig på fyra veckor, eller fixa ett bättre alternativ då… Det lyckas de självklart aldrig med. Jag har nästan gett upp tanken på att få något alls gjort på det här läkarbesöket, och om så blir fallet så tänker jag tydligt visa hur besviken och missnöjd jag är. Har de någon empati i kroppen så vill jag att det ska göra i alla fall en bråkdel så ont i dem som det gör i mig. De får gärna komma ihåg hur dåligt det känns, och skämmas över det. Länge.
Många jag har träffat borde ha gjort det, men antingen inte fattat bättre eller bara inte brytt sig. Jag har inga förutfattade meningar om just den här läkaren, men inte heller någa höga förhoppningar. Generellt har jag haft bättre erfarenheter av kvinnliga läkare, så jag hoppas att i alla fall något går vägen. Lite ”jag har så ont att jag inte kan skaffa barn”-buhu brukar få de flesta kvinnor mellan 30-40 att bli mer engagerande – vämjeligt nog är det så. Man får tala till det man tror berör personen. Men jag hinner vara stressad över det en dag till, nu ska jag till sjukhuset. Adieu.
